[fsv. östre; jfr fd., d. østre, fvn., nyisl. eystri (nor. nn. austre); eg. komp.-bildning till ÖSTER, adv. osv.]
ss. attributiv bestämning: som är vänd l. riktad mot l. belägen i öster; numera bl. ss. bestämning till (egennamn l.) sbst. i best. anv. Vårt östra grannland Finland. Och ær huset belægit .. paa langa gatune paa øst(ra) sidhone. OPetri Tb. 144(1526). Then österste Vdden på Ösel. Månsson Siöb. F 1 a(1644). Östra gawelen. 3SAH 23: 253(c. 1645). Hela denna östra del af kusten bebos af ett nomadfolk. DA 19/1 1825, s. 2. Utsigter: I norra och östra Sverige mindre stadigt väder, i det vestra efterhand uppklarnande. GbgP 18/5 1881, s. 3. Någon ropade på henne från östra flygeln. Gustaf-Janson ÖvOnd. 74(1957). Stadens östra, västra och södra delar breder ut sig nedanför våra fötter. Diakité DroppMidn. 186(2016). — jfr NORD-, SYD-ÖSTRA.
