SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NORD 4rd, adv., sbst. o. oböjl. adj.; ss. sbst. r. l. m. l. f.
Ordformer
(nol 1901 (rimmande med kjol). nord 1640 osv. nord- (-oo-, -dh-) (i ssgr) 1527 (: Nordlanden) osv. norde, sbst. i oblik form c. 1662 (i vers). nordt- 1526 (: nordtlandhen))
Etymologi
[y. fsv. nordh, sv. dial. nol, adv. o. sbst.; jfr d. nord, adv. o. sbst., isl. norðr, adv. o. sbst., fsax. north, adv., mnt. nort, nt. nord, sbst., holl. noord, adv. o. sbst., fht. o. t. nord, sbst., feng. norþ, adv., eng. north, adv., adj. o. sbst., ävensom fr. nord, sbst. (lånat från germ. spr.); av germ. nurþra-, nurþa-; komp.-bildning besläktad med umbr. nertru, åt vänster, gr. νέρϑε(ν), nedifrån, under, νέρτερος, den undre; eg.: åt vänster. Bet.-utvecklingen har sin förklaring i att indoeuropén vid vissa sakrala handlingar (bön, offer o. d.) brukade vända sig mot öster, varvid han hade väderstrecket norr till vänster. Ordets anv. i nysv. torde utom i bygdemålsfärgat spr. bero på inflytande från nt., holl. o. t. — Jfr NORDAN, NORDAST, NORDEN, sbst., NORDRE, NORR m. fl.]
I. (numera bl. i nautiskt fackspr. l. därav påvärkat spr. resp. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) adv. (jfr II 1 d), = NORR I; särsk. i uttr. nord om ngt, norr om ngt, nord från ngt, i nordlig riktning från ngt. Nord om Jader. Verelius Gothr. 31 (1664; isl. orig.: nordr undan Iadri). Balgön ligger .. en mil vid pass nord om Warberg. Barchæus LandthHall. 55 (1773). Ett skotthåll nord från storskärets spets. Sparre Skärg. 54 (1917). SFS 1941, s. 1640.
II. sbst.
1) (numera i sht i nautiskt fackspr. l. därav påvärkat spr. resp. i poesi l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = NORR II; äv. om visst kompasstreck, nautiskt betecknat N; jfr NORDEN, sbst. 1. Swedberg Schibb. 297 (1716; bet. oviss). Lind (1738). Den 3 Dec. gick vinden på nordost, fortsatte genom nord till nordvest. Skogman Eug. 1: 23 (1854). Det ligger ett streck af skyar slängdt / som ett rep mellan väst och nol. EAKarlfeldt i Idun 1901, s. 334. TurÅ 1942, s. 366. — särsk.
a) i uttr. nord och syd (l. syd och nord) om riktningen från norr mot söder (l. från söder mot norr); särsk. i uttr. i nord och syd (l. i syd och nord). De jämne Gradcort hafwa allenast sine Grader uti bredden Syd och Nord lijka stora. Rosenfeldt Nav. 16 (1693). Dalen .. går ungefär i nord och syd. Skogman Eug. 1: 185 (1854).
b) i uttr. rättvisande, missvisande nord (och syd), linje sammanfallande med den astronomiska resp. magnetiska meridianen. Oxenstierna Vanderdecken 88 (1865). Hägg PraktNav. 9 (1900).
c) i uttr. i nord, förr äv. till nord, i l. mot norr; förr äv. i norde om ngt, norr om ngt. Alt hvad till nord ligger i haffvet. RP 8: 141 (1640). I Norde om Sidelandz Siöö. Landsm. II. 11: 2 (c. 1662). Sätt hastig kurs i nord! Högberg Jim 195 (1909).
d) i vissa i nautiskt fackspr. förekommande uttr. som utgöra benämningar på vissa kompasstreck till höger o. vänster om nordstrecket resp. på motsvarande väderstreck, t. ex. nord till (förr äv. i) ost (förr äv. östan), betecknat NtO, nord till (förr äv. i) väst (förr äv. västan l. västen), betecknat NtV l. NtW; äv. övergående i adverbiell l. adjektivisk anv. (jfr I, III), t. ex. vinden var ost till nord. Ifrån Mön til Pfalsterboreff Nord til östan är tree mijl. Månsson Siöb. 81 (1644). Man går alt samma Koosa Nordan och Nord til Wästan an. Därs. 85. Nord til West. Schwartz Alm. 1647, s. 16. (Sv.) Nord i ost. (Fr.) Nord quart au nord-est. Nordforss (1805). Delningen mellan N och N t. O i ordning åt höger (benämnes på kompassrosen): Nord en kvart Ost (N 1/4 O) Nord half Ost (N 1/2 O) Nord tre kvart Ost (N 3/4 O). Hägg PraktNav. 19 (1900). Smith 208 (1916).
2) (†) vind från norr, nordanvind, nordan; äv. bildl.; jfr NORDEN, sbst. 2. (Vindarna) fyra är til taal, Syd, Nord, så Öst och Wäst. Palmchron SundhSp. 14 (1642). Dödens kalla Nord. Lucidor (SVS) 148 (1671). Djurberg UtfGeogr. III. 2: 317 (1794).
3) (i sht i poesi l. högre l. vitter stil) om nordligt beläget (l. norra delen av ett land l. en världsdel o. d. utgörande) område med särskild tanke på att det gm sin naturbeskaffenhet, sina klimatiska, politiska o. kulturella förhållanden o. d. skiljer sig från andra (sydligare) delar av jorden; särsk. om Skandinavien (med Finland o. Island), stundom med tanke enbart på den skandinaviska halvön l. enbart på Sverige; äv. med tanke företrädesvis l. enbart på invånarna; äv. med poetisk personifikation; jfr NORDEN, sbst. 3. Swedenborg RebNat. 1: 12 (1719). Ej Kölen delar mer vår Nord; / Hans jernmur henne sammanlöder. Valerius 1: 107 (1815). Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord. VSvFolksång. 2 (1845). Sonen af Söder och Nord. Blanche (1851; titel på roman). Då 1800-talet kom, kände man öfver hufvud mycket litet af Amerikas nord. LfF 1894, s. 181. Ny nord. Karlfeldt FlBell. 18 (1918; titel på dikt). — jfr HÖG-NORD.
III. adj. (jfr II 1 d): som befinner sig i l. kommer från norr, nordlig; numera bl. ngn gg (i nautiskt fackspr.) ss. predikatsfyllnad, om vind. Rajalin Nav. 52 (1728). Nord och Syd måne gör högt vatn (vid en viss sandbank). Montan Segl. 15 (1787). Vinden var .. nord. Östergren (1933).
IV. [specialanv. av IIII] ss. förled i ssgr.
1) för att beteckna läge l. befintlighet i norr l. i norra delen av ett område o. d.; se NORD-ARMÉ, -BO, -GRÄNS, -HAV, -LAND, -MAN, -POL, -PÅ, -STJÄRNA m. fl.
2) för att beteckna riktning mot norr l. riktning sammanfallande med en meridian; se NORD-GÅENDE, sbst. o. adj., -HÄN, -LÄGE, -RIKTNING, -SLUTTANDE, -STRECK, -SYDLIG, -VART, -VÄND, -ÅT m. fl.
3) för att beteckna vissa väderstreck mellan norr och väster l. mellan norr och öster resp. riktning l. vind från något av dessa väderstreck; se NORD-NORDOST, -NORDOSTLIG, -NORDVÄST, -NORDVÄSTLIG, -OST, -OSTLIG, -VÄST, -VÄSTLIG m. fl.
4) för att beteckna riktning från norr; se NORD-KANT 2, -LJUS 2.
Ssgr (i allm. till IV 1. Anm. Här behandlas också ett antal ord som eg. äro avledningar till geografiska egennamn sammansatta med NORD): A: NORD-AFRIKAN, äv. -AFRIKANARE. Iser Folksl. 1: 5 (1807).
-AFRIKANSK. Bergström Rougemont 776 (1846).
-AMERIKAN, äv. -AMERIKANARE. Iser Folksl. 1: 156 (1807).
-AMERIKANSK. ofta särsk.: som tillhör l. hänför sig till osv. Nordamerikas förenta stater. Iser Folksl. 1: 33 (1807).
-ARMÉ. förlagd l. kämpande i norr. Mankell Krigsm. 1: 588 (1865).
-ATLANTISK. Bergström Rougemont 776 (1846).
-BAGGE. (†) norrman; jfr norrbagge. G1R 22: 333 (1551). Wollimhaus Ind. (1652).
-BLOSS. (†) norrsken. Annerstedt UUH II. 2: 119 (i handl. fr. 1715). Dalin (1853).
-BLYS l. -BLYSS. (†) norrsken; äv. bildl.: (tomt) sken. Stiernhielm Herc. 452 (1658, 1668; bildl.). Murberg FörslSAOB (1793).
-BO, m.||ig. inbyggare i nordligt beläget område; vanl.: inbyggare i Skandinavien (med Finland o. Island). PoetK 1816, s. XLVII. (Levertin) återkom gång på gång .. till nordbons rotfästhet vid torvan. 3SAH LIV. 2: 224 (1943).
-ENGELSK, adj. NF 15: 653 (1891).
-ENGELSKT, förr äv. -ENGELSK, n. (nord- 1548. nords- (-z-) 1580) (förr) benämning på kläde l. dyl. från norra England; jfr nordan-, norder-engelskt. TullbSthm 21/4 1548. Därs. 9/8 1580.
-EUROPÉ. Thomée Berghaus 2: 156 (1850).
-EUROPEISK. Atterbom Minn. 269 (1818).
-FINNE, m.||ig. [fsv. nordhfinnar, pl.] invånare i norra Finland. Söderwall 2: 116 (1891).
-FINSK. Norrl. 3: 46 (1906).
-FLICKA. (†) nordisk flicka. Hvad liknar i Södern en Nordflickas kyss? PoetK 1816, 1: 172.
-FRANSK. Eichhorn KonstH 45 (1881).
-FRANSYSK. (numera knappast br.) Phosph. 1810, s. 183. Nordfransyske fiskare. Hildebrand Hellwald 1: 107 (1876).
-FRISISK. De Nord-friesiska öarna. Olsson Hellwald III. 2: 120 (1878).
-GERMANER, pl. hist. den nordiska (skandinaviska) grenen av germanerna. Thomée Vollmer Menn. 352 (1864).
-GERMANSK, förr äv. -GERMANISK. i sht hist. o. språkv. jfr -germaner. Den nordgermaniska stammen. Frey 1850, s. 223. Noreen NordSpr. 7 (1903).
-GOSSE. (†) nordisk gosse. PoetK 1818, 1: 29.
-GRÄNS. gräns i norr; ofta om den nordliga gränsen för en viss näringsgren l. för en växt- l. djurarts utbredningsområde o. d. Strinnholm Hist. 2: 301 (1836). Kulturväxternas nordgränser. SvGeogrÅb. 1929, s. 229.
(IV 2) -GÅENDE, n. i uttr. på nordgående, i fråga om fartyg: på färd norrut. Hägg PraktNav. 101 (1900).
(IV 2) -GÅENDE, p. adj. med sakligt huvudord.
a) om fartyg, tåg o. d.: som (av)går norr ut. Jag tog in på hotell för att vänta på nordgående båt. Lindström Blåst. 56 (1928).
b) om havsström o. d.: som går i nordlig riktning. Carell o. Edelstam 192 (1916).
-HARE. (numera föga br.) zool. om den i Sv. inhemska, nordiska haren, Lepus timidus Lin., l. om viss varietet därav, vars färg på vintern är helt vit; jfr fjäll-hare. Nilsson Fauna 1: 440 (1847). Klinckowström BlVulk. 1: 28 (1911).
-HAV. nordligt hav; särsk. i sg. best., om Norra ishavet l. Norska havet. Wahlenberg KemiLappm. 23 (1804). Ett skepp förliste vid ett litet skär långt borta i nordhavet. Lagerlöf Holg. 2: 451 (1907).
Ssg: nordhavs-räka. den i nordliga hav levande, stora räkarten Pandalus borealis Kr.; jfr ishavs-räka. (Stuxberg o.) Floderus 3: 439 (1904).
-HOLLÄNDSK. Brask Pufendorf Hist. 342 (1680).
(IV 2) -HÄN, adv. (†) i nordlig riktning. Herr Carl retirerade nordhän. (Lundin o.) Strindberg GSthm 23 (1880).
-INDISK. Hildebrand Hellwald 2: 601 (1878).
-ITALIENSK. Sörensson Palmblad LbGeogr. 160 (1854).
-KANT.
1) till IV 1: nordsida. Tiselius Vätter 2: 51 (1730). Åt nordkanten (på udden växte) .. några martallar. Hellström Storm 111 (1935).
2) till IV 4, i fråga om nordlig vindriktning. Vinden har gått på nordkanten. Tholander Ordl. (c. 1875). Timberg Meteor. 151 (1908).
-KAPARE, m. l. r. [jfr nor. o. d. nordkaper, holl. noordkaper, t. nordkaper, eng. nordcaper]
1) bardvalen Balæna glacialis Bonnat., (som förr i stor mängd fångades vid Nordkap o. i Nordatlanten). Osbeck Resa 6 (1750, 1757). FoFl. 1907, s. 83.
2) (†) den i Nordatlanten o. Norra ishavet levande bardvalen Balænoptera physalus Lin., sillval. Nilsson Fauna 1: 636 (1847).
-KINES. Rosberg LoF 2: 270 (1906).
-KINESISK. Dumrath Hellwald 2: 100 (1900).
-KUST. Palmblad HbGeogr. 1: 73 (1826). S:a Teresa på Sardiniens nordkust. Melander UnderlL 123 (1912).
-KVINNA. (†) nordisk kvinna. Så mild och stilla, / .. den redliga Nordqvinnan är. Ling Riksd. 34 (1817).
-KÄMPE. (†) nordisk kämpe. Ling Gylfe 34 (1814).
-LAND. land l. landsdel som ligger (långt) i norr; norra delen av ett område; vanl. i best. form. Flyyr vthu Noordlandet. Sak. 2: 6 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Det egyptiska nordlandet. Boëthius HistLäsn. 1: 4 (1895). särsk.
a) om land l. landsdel i norra Europa; numera nästan bl. (ålderdomligt) i pl. best. (vanl. i formen nordlanden), om de nordiska (skandinaviska) länderna. Om the Longbarder skola wara vthgongne aff Scåne, Danmark eller flere tesse Nordhlanden, .. thet kan jach ey fulleliga seya. OPetri Kr. 33 (c. 1540). Tydligt är att den förhistoriska befolkningen här i Nordlanden .. varit allt annat än likformig. Nordenstreng EurMänRas. 93 (1926).
b) om landsdel i norra Skandinavien l. Finl.; numera nästan bl. ss. namn på ett fylke (förr amt) i norra Norge; i pl. best. nordlanden förr om de svenska landsdelarna norr om Uppland (l. Hälsingland) o. Dalarna. Menighe almoghen j nordtlandhen. G1R 3: 362 (1526). (Sverige skall enl. somligas mening) i förtijdhen warit fem rijke. Thet första skulle wara Finland och heela Aboo sticht, Thet Andra Helsinga land med all nordhlanden. OPetri Kr. 14 (c. 1540). Amtet Nordland (i Norge). Djurberg UtfGeogr. III. 2: 326 (1794). Afzelius Sag. 7: 117 (1853).
Ssgr: nordlands-båt. [av nor. nordlandsbåt] till nord-land b: i norra Norge använd smal, öppen rodd- o. segelbåt med högt uppdragna stävar. Nordenskiöld FärdNovSemlja 12 (1875).
-folk(et). (i bibeln) På skam kommer dottern Egypten; hon blifver gifven i nordlandsfolkets hand. Jer. 46: 24 (öv. 1897; äv. i Bib. 1917).
-LJUS.
1) (numera bl. i poesi, föga br.) till IV 1: norrsken. Ett grufweligit chasma eller nordlius. Hiärne 2Anl. 38 (1702). Bonggren Förstl. 172 (1882).
2) (tillf.) till IV 4: norrljus. (En ateljé) med rikligt nordljus. Larsson Hem 11 (1899).
-LYSNING. (†) norrsken. Vassenius Alm. 1742, s. 7. Afzelius Sag. 6: 244 (1851; om förh. 1539).
(IV 2) -LÄGE. läge (av trädgård o. d.) mot norr. Sonesson HbTrädg. 247 (1919).
-LÄNDARE, förr äv. -LÄNDER, m.||ig. [avledn. av -land]
1) (†) = -länning 1. Wåre yterste Nordländer och Lapper. Forsius Alm. 1608, Progn. s. 9. PoetK 1813, 2: 58.
2) (numera föga br.) = -länning 2. Scholander 3: 172 (1878).
-LÄNDSK.
1) (†) som bor i l. tillhör l. kommer från l. är karakteristisk för osv. ett nordligt beläget land l. område. Dottren Egypten ståår medh skam, ty hon är thy noordländsko folckena j hender giffuin. Jer. 46: 24 (Bib. 1541). Åland förenar på sätt och vis en sydländsk och nordländsk natur. BotN 1852, s. 135.
2) (i vitter stil, numera föga br.) nordisk (se d. o. 3). I hafwen een troo, / ett hopp och ett Doop, / Nordländske Konungarijken, / så byggen itt boo, / och hållen i hoop. Wivallius Dikt. 102 (c. 1635).
3) (†) norrländsk. De Nordlendzske Städer skall her effther inth(et) ware efftherlatidt att sigle vthrijkes vthenn allenest medh skip Westwartt. SthmTb. 8/11 1587.
-LÄNNING. [avledn. av nord-land]
1) person som bor (längst) i norr (i ett område); numera nästan bl. om invånare i Nordlands fylke i Norge; förr äv. dels: norrlänning, dels: person uppifrån landet, uppsvensk. Th(et) Seglatz som Stockholms Borgere måge haff(va) medh Nordleningerne. SthmTb. 24/4 1587. Palmblad Norige 113 (1846). Öman Ungd. 294 (1889). Östergren (1933).
2) (numera bl. i vitter stil, föga br.) nordbo. Manfolk af pöbeln, som bära och drapera sina trasiga öfverplagg i likhet med den fordna romerska Togan, äro för nordlänningar en öfverraskande anblick. Atterbom Minn. 337 (1818).
-MAGNETISK. fys. jfr -magnetism. Fock 1Fys. 515 (1855). 2NF 17: 486 (1912).
-MAGNETISM. fys. Vi kalla magnetiska kraften i compassens åt Norden vända spets, Nordmagnetism, oaktadt den är densamma med den, som residerar i jordens Södra pol. VetAH 1812, s. 173.
-MAN, m.||ig. [jfr fsv. nordhman, norrman] hist. om invånare i den skandinaviska norden under forntiden (o. den äldre medeltiden); särsk. om nordisk viking; äv. (i poesi l. vitter stil) allmännare: nordbo, skandinav. Lagerbring 1Hist. 1: 395 (1769). O Haf, / Nordmannens åldriga vän! Atterbom 2: 202 (1827). Med Nordmännens bosättning i Danelagen och i Normandie upphörde de egentliga Nordmannatågen. Odhner Lb. 17 (1869).
Ssgr (i sht i poesi o. vitter stil): nordmanna-harpa. (nordmanna- 18231874. nordmans- 18151838) bildl., om forntida diktning i norden l. om senare diktning om fornnordiska förhållanden, fornnordiska gudar o. hjältar o. d. Hvad lär dig Nordmansharpans ljud? Atterbom SDikt. 2: 240 (1815, 1838). Lings nordmannaharpa. Böttiger 5: 215 (1871, 1874).
-heder. För mandom i ynglingaleder, / för ynglingalynnet hos män, / till tävlan för nordmannaheder / en sommarfest bjudes igen. Ullman Ros. 121 (1921; i dikten Till svenska spelen 1916).
-hövding. vikingahövding. 2VittAH XXXI. 6: 35 (1892).
-kraft. (nordmanna- 1890 osv. nordmans- 1817, 1838) nordisk kraft (sådan som hos de gamla vikingarna). Atterbom SDikt. 2: 319 (1817, 1838). Lundin NSthm 736 (1890).
-kung. nordisk (i sht fornnordisk) kung. Sakta han (dvs. den landsförvisade G. IV A.) till hvila söfs, / Dör, med blick mot snö och isar, / Som nordmannakung det höfs. Böttiger 1: 291 (1841, 1856). Snoilsky 1: 129 (1878).
-kämpe. nordisk (i sht fornnordisk) kämpe. LfF 1895, s. 253 (om K. XII). Reslig och härdabred, såg .. (O. Montelius) ut som en gammal nordmannakämpe, som trätt levande fram ur sin gånggrift. Segerstedt Händ. 326 (1921, 1926).
-liv. (nordmanna- 1840 osv. nordmans- 1816) liv (i stil med det) som fördes av de forntida nordborna (vikingarna); jfr liv I 3. PoetK 1816, s. LXII. Strindberg TjqvS 2: 172 (1886).
-lynne. en (forntida) nordbos lynne; jfr lynne 2. PoetK 1816, s. LVI. 3SAH 51: 211 (1940).
-sätt. i uttr. på nordmannasätt, på (forntida) nordbors (vikingars) sätt. Tegnér (WB) 5: 25 (1825). Östergren (1933).
-tåg. hist. vikingatåg. Odhner Lb. 17 (1869).
-vis, n. i uttr. på nordmannavis, på nordmannasätt. Ling As. 338 (1833). Östergren (1933).
-MÖ. (i poesi l. vitter stil, numera föga br.) nordisk (stundom fornnordisk) flicka. Ling Riksd. 33 (1817). Med svärdet Nordmön sjelf omgjordade sin Hjelte. Stagnelius (SVS) 3: 126 (1822). Blommande dal, som tjuste min själ! / Nordmön med sorg dig bjuder farväl. Böttiger 1: 258 (1837, 1856).
(IV 3) -NORDOST, adv., sbst. o. oböjl. adj. (i sht förr äv. skrivet nord nordost) [jfr dan. o. t. nordnordost]
I. adv.: i l. åt nordnordost (i bet. II 1). Månsson Siöb. 78 (1644). Cirka sjuttio meter nordnordost från en gammal grufva. PT 1907, nr 13 A, s. 1.
II. sbst.
1) om (kompasstrecket för) väderstrecket mellan norr o. nordost; betecknat NNO. Månsson Siöb. A 4 b (1644). Från sud sudwäst til nord nordost. Rudbeck Atl. 1: 399 (1679). Hägg PraktNav. 19 (1900).
2) om vind från nordnordost (i bet. 1). Palmchron SundhSp. 18 (1642). Circius, nord-nordost, är det kallaste (vädret). Linné Diet. 2: 31 (c. 1750). WoJ (1891).
III. adj.; om vind: som kommer från nordnordost (i bet. II 1), nordnordostlig; numera nästan bl. ss. predikatsfyllnad. Nordnordost Wind. Risingh LandB 55 (1671; möjl. ssg). Vædret är nordnordost. Murberg FörslSAOB (1793).
(IV 3) -NORDOSTLIG. [avledn. av -nordost] om riktning l. vind. Ross ResPol. 1: 98 (1835). SvD(B) 1946, nr 185, s. 14.
(IV 3) -NORDVÄST, adv., sbst. o. oböjl. adj. [jfr d. nordnordvest, t. nordnordwest]
I. adv.: i l. åt nordnordväst (i bet. II 1). Månsson Siöb. 9 (1644). Den 2 Februarii syntes ett skepp N. N. V. Landell Bligh 31 (1795).
II. sbst.
1) om (kompasstrecket för) väderstrecket mitt emellan norr o. nordväst; betecknat NNV l. NNW. Månsson Siöb. A 4 b (1644). Hägg PraktNav. 19 (1900).
2) om vind från nordnordväst (i bet. 1); stundom abstraktare, om väder som utmärkes av denna vind. Palmchron SundhSp. 18 (1642). Hamlet. Jag är bara galen i nordnordvest; då vinden är sydlig kan jag skilja en ko från en väderqvarn. Hagberg Shaksp. 1: 333 (1847). (De flesta slagsmålen i Buenos Aires) inträffa medan nordan eller nordnordvesten blåser. Skogman Eug. 1: 60 (1854).
III. adj.; om vind: som kommer från nordnordväst (i bet. II 1), nordnordvästlig; numera nästan bl. ss. predikatsfyllnad. Vinden är nordnordvest. Murberg FörslSAOB (1793).
Ssg: nordnordväst-vind, r. l. m. Menlös Alm. 1740, s. 17. En piskande nordnordvästvind. SvD(L) 1903, nr 331, s. 6.
(IV 3) -NORDVÄSTLIG. [avledn. av -nordväst] om riktning l. vind. En nord-nordvestlig bris. Ross ResPol. 1: 130. (1835). (Båten gjorde) goda 10 knop för en frisk nordnordvästlig körare. Hornborg Antip. 124 (1915).
(IV 3) -NORDVÄSTRA, förr äv. -NORDVÄSTRE. [avledn. av -nordväst] som vetter åt l. ligger i nordnordväst. Nordnordvestre kanten, kusten. Murberg FörslSAOB (1793).
(IV 3) -NORDÖST. särsk. = -nordost II 1. Kruhs Jordkl. 1: 175 (1881). Anm. I nautiskt fackspr. användes vanl. nordnordost.
-NORDÖSTLIG. [avledn. av -nordöst] = -nordostlig. Kruhs Jordkl. 1: 153 (1881). Anm. I nautiskt fackspr. användes vanl. nord-nordostlig.
(IV 3) -OST04, adv., sbst. o. adj. oböjl.; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -OSTEN040, r. l. m. (-ost 1526 (sbst.) osv. -osten, ss. sbst. i sg. obest. 15561927, ss. sbst. i sg. best., om vind 1801 osv.) [jfr d. nordost, holl. noordoost(en), t. nordost(en), eng. northeast]
I. adv.: i l. åt nordost (i bet. II 1). Månsson Siöb. 18 (1644). Strax nordost om Strengnäs. Schück VittA 2: 389 (i handl. fr. 1673).
II. sbst.
1) om (kompasstrecket för) väderstrecket mitt emellan norr o. öster; betecknat NO; äv. i (ofta i adverbiell l. adjektivisk anv. övergående) benämningar på (kompasstrecken för) vissa närliggande väderstreck: nordost (förr äv. nordosten) till nord (förr äv. norden), betecknat NOtN, nordost till ost (förr äv. osten), betecknat NOtO. Styra åt nordost. G1R 26: 187 (1556). På vesternorra (malm-)gaflen finnes ett litet streck under berget i nordost på gaflen. NoraskogArk. 4: 69 (1673). Nordost till Norden. Rosenfeldt Tourville 123 (1698). Det mulnade i nordosten så styggt. BygdFolk 1: 297 (1927).
2) om vind från nordost (i bet. 1). Icke longt effter ååt stak sigh vp itt ijlinga wädher emoot them som kallas nordoost. Apg. 27: 14 (NT 1526). Nordosten satte in. TurÅ 1942, s. 369.
III. adj.; om vind: nordostlig; numera nästan bl. ss. predikatsfyllnad. Månsson Siöb. 15 (1644). Vinden var nu nordost med frisk bris. Skogman Eug. 1: 34 (1854).
Ssgr: nordost-kuling. Sparre Kryss 75 (1920).
-kust. Novaja Semljas nordostkust. Nordenskiöld Vega 1: 173 (1880).
-monsun. Bergström Rougemont 780 (1846).
-orkan. Apg. 27: 14 (Bib. 1917).
-passad(en). den i de lägre luftskikten inom det subtropiska bältet rådande, från nordost kommande passadvinden; äv. om motsvarande passadregion. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 112. FlygMotBibl. 4: 144 (1935).
-passage(n). (förhållandet att färdas) sjövägen längs Europas o. Asiens ishavskust. GHT 1875, nr 270 A, s. 2. Flodström SvFolk 362 (1918).
-sida(n). Nordenskiöld Vega 1: 216 (1880).
-storm. En hæftig nordoststorm. Murberg FörslSAOB (1793).
-vart. åt nordost. Montan Segl. 47 (1787). Wrangel SvFlBok 394 (1898).
-vind, r. l. m. En god nordostvind. Murberg FörslSAOB (1793). Strindberg Fagerv. 9 (1902).
(IV 3) -OSTAN032, r. l. m. nordostlig vind. Palmblad Norige 129 (1846). En isande nordostan. 14BästStudNov. 233 (1929).
Ssg: nordostan-väder. (†) nordostlig vind. G1R 19: 176 (1548).
-OSTEN, se -ost.
-OSTERING, se -ostring.
(IV 3) -OSTLIG032, äv. 040. [jfr d. nordostlig, holl. noordoostelijk; avledn. av -ost] som vetter åt l. är riktad mot l. ligger i nordost; om vind: som kommer från nordost. Montan Segl. 22 (1787). Nordostlig storm. SP 1792, nr 134, s. 1. Cateau-Cambrésis i nordostligaste Frankrike. Grimberg VärldH 9: 99 (1940). särsk. (†) ss. adv. nordostligen, i nordost. Så har Forssa .. Nordostligen Hög Sochn. Wettersten Forssa 9 (c. 1750).
(IV 3) -OSTRING nωrdωs3triŋ2 l. 040, förr äv. -OSTERING. [av holl. noordoostering, till noordoosteren, ha nordostlig missvisning] (numera mindre br.) sjöt. om (grad av) nordostlig missvisning. Rosenfeldt Nav. 9 (1693). Röding SD 62 (1798).
Ssg: nordostrings-variation. (numera mindre br.) sjöt. grad av nordostlig missvisning. Ekbohrn NautOrdb. (1840). ÖoL (1852).
-POL. (nord- 1747 osv. norde- 1690, 1713)
1) till IV 1: jordaxelns ändpunkt i norr; i sht i sg. best.; äv. om himmelssfärens norra pol. Området kring nordpolen. Brenner Dikt. 1: 102 (1690, 1713). VetAH 1747, s. 82. Karlvagnen vrider sig omkring nordpolen. Murberg FörslSAOB (1793). Peary .. företog 1886—1909 10 arktiska exp(editioner) .., huvudsakl. i syfte att nå Nordpolen. SvUppslB 21: 264 (1934).
2) fys. till IV 1 o. 2, om viss pol på en magnetisk kropp; dels om den pol som en fritt rörlig magnet vänder mot en punkt i norr, dels om den i motsatt riktning belägna polen på jordens magnetiska axel; stundom äv. om magnetens mot söder vända pol resp. om jordens i norr belägna magnetiska pol. Fock 1Fys. 514 (1855). Av .. (jordens magnetiska poler) befinna sig f. n. sydpolen vid Melville-öarna på 70° 50′ n. br., 96° 0′ v. lgd och nordpolen på den (ant-)arktiska kontinenten vid 71° 10′ s. br., 150° 45′ ö. lgd. SvUppslB 14: 612 (1933).
Ssgr (i allm. till nord-pol 1): nordpols-drag. bärgv. till nord-pol 2, om ett malmfälts attraherande invärkan på en fritt upphängd kompassnåls nordpol; äv. konkret, om område med dylik invärkan. Wetterdal Grufbr. 96 (1878; konkret). Ramsay GeolGr. 15 (1909).
-expedition. färd i syfte att uppnå l. framtränga så långt som möjligt mot nordpolen (l. att bedriva forskningar i området däromkring); äv. konkret, om deltagarna i färden o. de (det) använda transportmedlen (transportmedlet). SC 1: 928 (1821).
-farare. Chydenius ExpSpetsb. 7 (1865).
-färd. WoJ (1891).
-PORTAL. Den mellersta nordportalen (i katedralen i Chartres). Cornell Gotik. 121 (1935).
-PRICK. sjöt. prickmärke på norra sidan av farled l. på norra sidan av fritt liggande grund till sjöss. —
-PUNKT. på kompass l. horisont. Lavén Sjöv. 44 (1853).
-PÅ4~1, adv. [jfr d. nordpaa, nor. nordpå] norr ut, i norr. På den korta tiden af fem år infördes kristendom i Norge från Viken .. (i sydost) till Hålogaland längst nordpå. LäsnHem. 1896, 7: 11. Rosenius SvFågl. 3: 56 (1927).
(IV 2) -RIKTNING. riktningen från en punkt mot norr. FälttjRegl. 1900, s. 94.
(IV 1, 2) -SIDA. ngts norra sida. Nordberg C12 2: 614 (1740). Tuopmatjåkko .. har två eller tre små hängjöklar på sin nordsida. Sjögren Torneträsk 25 (1909).
-SJÖ-FART. sjöfart i Nordsjön. PT 1907, nr 8 A, s. 2. SFS 1926, s. 812.
-SJÖ-FISKARE. person som idkar nordsjöfiske. Backman Lags. 1—2: 633 (1837).
-SJÖ-FISKE. fiske i Nordsjön; förr äv. konkret, om den fångade fisken. PH 5: 3615 (1754; konkret). SkrGbgJub. 19: 32 (1923).
-SJÖ-SILL. sill i l. från Nordsjön. SFS 1900, Bih. nr 8, s. 20.
-SKANDINAVISK. Nordskandinaviska höglandet. Carlson 1Skolgeogr. 22 (1887). 2NF 12: 97 (1909).
-SKEN, se norrsken.
-SKÅNSK. Den nordskånska skogsbygden. Bremer 1: 82 (1896).
(IV 2) -SLUTTANDE, p. adj. sluttande mot norr. Östergren (1933).
(IV 2) -SLUTTNING. mot norr sluttande sida av ngt. Hildebrand Hellwald 2: 409 (1878).
-SPETS. på landområde. Den Kimbriska halföns nordspets. Nilsson Ur. II. 2: 73 (1862).
-STAT. särsk. om stat tillhörande den norra gruppen av Nordamerikas förenta stater; i sht i pl. Striden mellan nord- och sydstater. Hildebrand Hellwald 1: 113 (1876).
-STJÄRNA. (nord- c. 1670 osv. norde- 1750 (i vers))
1) (numera knappast br.) namn på Polstjärnan; i sht i sg. best.; förr äv. om var särskild av stjärnbilderna Stora o. Lilla björnen. Vppå 6. Gradh Nord om strecket fingo wij först see Nordstiernan. Kiöping Resa 134 (1667). (Sv.) Nord-stierna, then mindre: (lat.) cynosura, arctos, ursa minor. (Sv.) Then större: (lat.) helix, ursa major. Spegel 487 (1712). Ju längre man går ifrån Norr till Söder, dess lägre blir Nordstjernan. Duræus Naturk. 150 (1759). Nordstjernan öfver hans (dvs. götens) hufvud brann. Geijer I. 3: 210 (1811). Dalin (1853). särsk. (†) bildl., med tanke på Polstjärnan ss. lysande i norr l. ss. ledstjärna. Kolmodin QvSp. 2: 53 (1750). (Don Quijote:) Amadis (är) en nordstjerna, fackla och sol för alla tappra och förälskade Riddare. Stiernstolpe DQ 2: 56 (1818).
2) herald. o. konst. om bildframställning l. motiv bestående av en femuddig stjärna symboliserande Polstjärnan. Uppå den Skiölden, som Dygden hölt, stod högst-Sal. Hans Kongl. May:tz wanlige Sinnebild Nordstiernan, med de Orden: Nescit Occasum. BerC11Begrafn. 1697, s. C 3 a. SvRokoko 68 (1924). jfr: Nordstjärnan, symbol för fosterland och snille. Fatab. 1938, s. 89 (rubrik).
3) ordenstecken som ngn erhåller ss. riddare l. ledamot l. kommendör av Kungl. nordstjärneorden (se nedan); äv. om denna orden. Få nordstjärnan. PH 4: 2619 (1748). Kommendörsbandet af Nordstjernan. SöndN 1862, nr 19, s. 1. Lektorn bar sin nordstjärna. Stolpe Järnbr. 476 (1933). jfr: Til R(idderskapets) o. A(del)ns ompröfvande hemställes, om icke .. H. K. Maj:t kunde anmodas om 2:ne Riddare-Ordens inrättning, hvaraf den .. större kunde under namn af Nord-Stiernan hemfalla dem, som de förnämsta tiensterne i riket bekläda. 2RARP 9: 380 (1738).
Ssgr (i allm. till -stjärna 3): nordstjärne-kommendör. HSH 16: 348 (1769).
-mönster. konst. till -stjärna 2. Stråle RörstrH Fört. 16 (1879).
-orden. (nordstjärne- 1748 osv. nordstjärns- 1760) till -stjärna 1 o. 2: år 1748 stiftad svensk orden, vars tecken utgöres av ett vitt grekiskt kors vars armar utgå från en blå glob med en femuddig vit stjärna på mitten. Riddare, ledamot, kommendör av (Kungliga) nordstjärneorden. PH 4: 2631 (1748).
-riddare. JJBjörnståhl (1774) hos Linné Bref I. 3: 246.
(IV 2) -STRECK. streck l. linje (vanl. på kompass l. karta) som utmärker (riktningen mot) norr; äv. förbleknat: nordriktning, meridian. Rosenfeldt Nav. 11 (1693). Östergren (1933). jfr: Kompasskurs är den kurs, som hänföres till kompassens Nord och Sydstreck. Hägg PraktNav. 9 (1900).
-SVENSK, adj. o. sbst.
I. adj. AB 1890, nr 183, s. 2. Denna sega, nyttiga hästras, som heter den nordsvenska. SDS 1928, nr 51, s. 7.
II. sbst. Lynnet, lefnadssättet, .. gifva Nordsvensken tillkänna, att han nu redan (i Skåne) inträdt i ett sydligare klimat. Atterbom Minn. 5 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Sundbärg SvFolkl. 17 (1911).
(IV 2) -SYDLIG. om riktning: som går från norr till söder. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 96 (1857).
(IV 2) -SYD-LINJE. (tänkt) linje i riktningen norr o. söder. Den med nålarna parallela diametern på kompassrosen kallas nord-syd-linien. Wrangel SvFlBok 443 (1898).
-TYSK, adj. o. sbst.
I. adj. En gammal nordtysk stad. De nordtyska universiteten. Atterbom Minn. 595 (1819).
II. sbst.: person från norra Tyskland. Rydqvist Resa 39 (1838).
-TÄRNA, f. (†) jfr -flicka, -mö. Ling Riksd. 33 (1817).
-VAL, m. l. r. (numera föga br.) zool. grönlandsval; jfr polar-val. Chydenius ExpSpetsb. 415 (1865). 4Brehm 2: 509 (1921).
(IV 2) -VART, förr äv. -VARTS l. -VÄRTS, adv. (-vart 1787 osv. -varts (-tz) 17311853. -värts (-e-) 16931853) [jfr holl. noordwaarts, t. nordwärts, eng. northward(s); se för övrigt bordvarts, lovvart] i sht sjöt. åt norr, mot norr, norr ut; norr (om ngt). Rosenfeldt Nav. 28 (1693). Hela natten seglade vi Nordvart, med lindrig vind. Landell Bligh 203 (1795). Vid strömmingsgrunden nordvart om fyrplatsen ser man (osv.). UNT 1943, nr 79, s. 9.
(IV 2) -VÄND, p. adj. (mera tillf.) vänd åt norr. Holmberg Nordb. 600 (1854). Växtligheten på dalarnas och fjällens mot söder vända sluttningar är ofta mycket frodigare än på de nordvända. TurÅ 1919, s. 220.
-VÄRTS, se -vart.
(IV 3) -VÄST04, adv., sbst. o. oböjl. adj.; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -VÄSTEN040, r. l. m. (-väst 1526 osv. -västen, ss. sbst. i sg. obest. 17781908, ss. sbst. i sg. best., om vind 1799 osv.) [y. fsv. nordwest (PMånsson 369); jfr d. nordvest, holl. noordwesten, t. nordwest(en), eng. northwest]
I. adv.: i l. åt l. mot nordväst (i bet. II 1). Nordväst om l. från (förr äv. av) ngt. Nordwäst aff samma skogh vthskiuter itt Sandflack en halff mijl til siös. Månsson Siöb. 88 (1644). Östergren (1933).
II. sbst.
1) om (kompasstrecket för) väderstrecket mitt emellan norr o. väster, betecknat NV l. NW; äv. i (ofta i adverbiell l. adjektivisk anv. övergående) benämningar på (kompasstrecken för) närliggande väderstreck: nordväst till nord (förr äv. till nordan l. norden), betecknat NVtN l. NWtN, nordväst till väst (förr äv. till västan l. västen), betecknat NVtV l. NWtW. Apg. 27: 12 (NT 1526). (Kompasstrecket) Nord-Wäst till Wästen. Rosenfeldt Tourville 125 (1698). Åt nordväst utbreder sig en fjärd. De Geer Minn. 2: 246 (1892). Det syntes af land stort ingenting / utom ett dimmigt skär i nordvästen. Melin Dikt. 2: 205 (1904).
2) om vind från nordväst (i bet. 1). Schroderus Comenius 56 (1639). Nordvästen är byig och kall, särskilt under våren. SvFinl. 1: 29 (1921).
III. adj.; om vind: nordvästlig; numera nästan bl. ss. predikatsfyllnad. En Wästligh och Nordwäst Wind. Månsson Siöb. 40 (1644). Vædret är nordvest. Murberg FörslSAOB (1793). Vinden slog om — nordvest orkan. Melin Dikt. 1: 136 (1888).
Ssgr: nordväst-kultje. Murberg FörslSAOB (1793).
-kust. Amerikas Nordvestkust. Palmblad Norige 8 (1846).
-monsun. Hildebrandsson Buchan 138 (1874).
-passage(n). (förhållandet att färdas) sjövägen mellan Atlanten och Stilla oceanen norr om Nordamerika. Brandes UpptNordpol. 123 (1855). Hedin Pol 2: 484 (1911).
-storm. Murberg FörslSAOB (1793).
-vart, adv. åt nordväst, i nordvästlig riktning. Fader Nicolas redde sig ut till en ny resa nordvest-vart. Almqvist Col. 80 (1835). jfr: Om man .. styr .. lite i Lofvart eller NVestvart, får (osv.). Montan Segl. 81 (1787).
-vind, r. l. m. Möller (1745; under balai).
-väder. [y. fsv. nordhvästvädher] (†) nordvästlig vind, nordvästvind. GullbgDomb. 13/9 1650. Nordvestvædret torrkar starkt. Murberg FörslSAOB (1793).
(IV 3) -VÄSTAN032, r. l. m. nordvästlig vind. Dalin FrSvLex. 2: 177 (1843). Häftigt stormade nordvestan. Collan Kalev. 2: 244 (1868). Anm. I följande ex. är ordet möjl. att fatta ss. adj. med bet.: nordvästlig. En .. oförmodad köld, som härrörde .. af stark nordan och nordvästan blåst. Thunberg Resa 2: 198 (1789).
Ssgr: nordvästan-storm. (numera knappast br.) Kullberg Ariosto 2: 197 (1865).
-väder. (†) nordvästlig vind, nordvästvind. Linc. (1640; under argestes). Wettersten Forssa 96 (c. 1750).
-VÄSTEN, se -väst.
(IV 3) -VÄSTER040, adv. o. sbst.
I. (föga br.) adv., = -väst I. Kruhs Jordkl. 1: 595 (1881).
II. sbst., om den nordvästra delen av ett landområde (särsk. av Nordamerika l. av Nordamerikas förenta stater); vanl. i sg. best. Hildebrand Hellwald 1: 304 (1877). SvGeogrÅb. 1929, s. 198.
-VÄSTERING, se -västring.
(IV 3) -VÄSTLIG032, äv. 040. [jfr d. nordvestlig, holl. noordwestelijk, t. nordwestlich; avledn. av -väst] som vetter åt l. är riktad mot l. ligger i nordväst; om vind: som kommer från nordväst. Juslenius 196 (1745). I .. (Skånes) nordvästliga hörn tänder man eldar påskaftonen. Nilsson FestdVard. 112 (1925).
(IV 3) -VÄSTRA032, äv. 040. ss. attributiv bestämning: belägen i nordväst. Nordvästra stambanan, järnvägslinje från Laxå till norska gränsen. Djurberg GeogrSmndr. 1: 245 (1776). Nordvästra Östergötland. Nilsson FestdVard. 155 (1925).
(IV 3) -VÄSTRING032 l. 040, förr äv. -VÄSTERING. [av holl. noordwestering, till noordwesteren, ha nordvästlig missvisning] (numera mindre br.) sjöt. om (grad av) nordvästlig missvisning. Rosenfeldt Nav. 9 (1693). Röding SD (1798).
Ssg (sjöt.): nordvästrings-variation. (numera mindre br.) grad av nordvästlig missvisning. Montan Segl. 47 (1787). ÖoL (1852).
-YNGLING. (†) nordisk yngling. Euterpe 1: 4 (1823).
(IV 2) -ÅT4~1, adv. o. prep.
1) adv.: åt norr. Ilmoni Sjukd. 1: 261 (1846). En slingrande gångstig, som nordåt bär. Mörne Mörkr. 100 (1926).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) prep., för att beteckna riktning mot l. befintlighet inom visst angivet, i norr liggande område. SkrGbgJub. 6: 267 (1592). Var det inte dom där tri, som skulle skövla Björn-Walther på silvret hans nordåt Lappmarken? Högberg Baggböl. 2: 111 (1911).
-ÄNDA, r. l. f., l. -ÄNDE, r. l. m.
1) till IV 1, om den norra ändan av ngt. Socknens bygd går från Kringelfjärdens nordända rätt inåt landet. AntT 2: 230 (1869).
2) till IV 1 o. 2, om den ända av en fritt rörlig magnet som drages mot norr. Fock 1Fys. 610 (1855). Moll Fys. 3: 2 (1899).
(IV 3) -ÖST04, adv. o. sbst. Anm. I nautiskt fackspr. användes i stället för d. o. vanl. nord-ost. I. adv.: i l. åt nordöst (i bet. II 1); jfr -ost I. Hildebrand Hellwald 2: 546 (1878). Gammalsvenskby i södra Ryssland (vid Dnjepr, nordöst om Cherson). Schück o. Lundahl Lb. 1: 7 (1901). II. sbst.
1) väderstrecket mitt emellan norr o. öster; förr äv. i sådana (stundom i adverbiell anv. övergående) uttr. som nordöst till nordan l. till östan; jfr -ost II 1. Månsson Siöb. 4 (1644). En bitande, skarp vind blåste upp från nordöst. Nordenstreng Sag. 63 (1923).
2) vind från nordöst (i bet. 1); jfr -ost II 2. PT 1901, nr 81 A, s. 3. För närvarande ha vi - 15 gr. C. och en bitande nordöst. Därs. 1905, nr 29 A, s. 3. Karlfeldt Hösth. 99 (1927).
Ssgr: nordöst-kust. Hildebrand Hellwald 2: 176 (1877).
-passage(n). jfr nordost-passage(n). Roth 1Geogr. 137 (1886).
-vart, adv. jfr nordost-vart. Hedin Pol 2: 443 (1911).
(IV 3) -ÖSTAN032, r. l. m. nordöstlig vind. Tigerschiöld Dikt. 1: 30 (1888).
(IV 3) -ÖSTER040, adv. o. sbst.
I. (föga br.) adv., = -ost I. Kruhs Jordkl. 1: 595 (1881).
II. sbst.
1) (föga br.) = -ost II 1. Kruhs Jordkl. 1: 597 (1881). Högberg Vred. 1: 106 (1906).
2) (knappast br.) om nordöstra delen av ett landområde. Kruhs Jordkl. 2: 608 (1882).
Ssg: nord-öster-åt. (föga br.) åt nordöst. Vægen går nordösteråt härifrån. Murberg FörslSAOB (1793).
(IV 3) -ÖSTLIG032, äv. 040. som vetter åt l. är riktad mot l. ligger i nordöst; om vind: som kommer från nordöst. Atterbom Minn. 44 (i senare bearbetat brev från 1817). Nordöstliga vindar. Torpson Eur. 2: 235 (1896). Det nordöstliga Norrbotten. RöstRadio 1947, nr 6, s. 25. Anm. I nautiskt fackspr. användes i stället för d. o. vanl. nordostlig.
(IV 3) -ÖSTRA032, äv. 040, adj. ss. attributiv bestämning: belägen i nordöst. I nordöstra delen av landet. Djurberg GeogrSmndr. 2: 291 (1778). På tisdagen hade nordöstra Ryssland - 48 (grader). SDS 1946, nr 344, s. 24.
(IV 2) -ÖVER, adv. o. prep.
I. adv.: norr ut, norr över. Utkommen till hafs satte blå styrkas befälhafvare kursen nordöfver med 12 knops fart. IllMilRevy 1898, s. 105. SD(L) 1904, nr 80, s. 2.
II. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) prep.: i nordlig riktning över (ett område). Båten jagade i väg nordöfver redden och kröp in som en liten mås bakom Vägnö udde. Högberg Vred. 3: 84 (1906).
B (†): NORDE-POL, -STJÄRNA, se A.
C (†): NORDS-ENGELSKT, se A.
Spoiler title
Spoiler content