[fsv. yfrit, öfwert m. fl. former, n. sg. av yfrin (se YMNIG)]
(†) synnerligen l. alltför riklig l. ymnig; äv.: utomordentlig; ss. adv. särsk. (o. i sht) i uttr. övert nog, i överflöd, mer än tillräckligt, övernog. Jach är ko(m)men på thet ath the skula haffua lijff och öffwrit noogh haffua. Joh. 10: 10(NT 1526; Bib. 1999: i överflöd). Honom loffuades sillfuer och gulld öffuert nogh. OPetri Kr. 127(c. 1540). Medhan han här någhot nytt och öffuert företagh, som ellies emoot hans Reglo oc bruk är. PErici Musæus 2: 365 b(1582). Efter thet (dvs. arvet) icke heller öfuert war och til hen(n)es wälfärdh och ålderdoms tröst ländade. BjörkekDomb. 10/3 1602. Twifwelachtigh och mångtydeligh ord, sådana som Liturgien öfwert nogh hafwer. Chesnecopherus Skäl E 3 b(1607). Manuale 661 (1650).
