ÖXLA, v., l. ÖXLAS, v. dep.
Etymologi
[fsv. öxla, öxlas; motsv. fd. øksle, fvn. œxla (nor. øksle, nyisl. æxla); samhörigt med l. avlett av OXEL, sbst.3, till en avljudd form av stammen i VÄXA, v.2 — Jfr ÖXEL]
(†) refl.: föröka l. fortplanta sig; äv. ss. dep., i liktydig anv. Så att wij gerne wilde haffue .. (älgar) frijtt gångendes på thet the motte öxle sigh och wexe till. G1R 19: 175 (1548). At menniskligit slechte skal .. (genom äktenskapet) öxlas oc widh macht hållas. LPetri 1Post. N 4 a (1555). LPetri Skylsk. C 6 a (1572).
SAOB
