ACCENTUERA ak1säntɯe4ra l. -e3ra2, l. -sent-, l. aksän1- (accentue´ra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, ACCENTUATION -atʃω4n l. -aʃ-.
Etymologi
[af t. accentuieren, fr. accentuer, mlat. accentuare]
1) uttala l. sjunga (en stafvelse, ett ord, en taktdel) med accent; betona.
a) motsv. ACCENT 1. O .. läses såsom o .. Vid slutet af en accentuerad stafvelse. Kullin Eng. gr. 15(1744). — gm utvidgning af bet.: Akcentuerandet af den ena satsen framför den andra. E. H. Tegnér Natur 19(1886).
b) motsv. ACCENT 3. At samma höjning, som jag .. vill kalla Accentuation, ej är i hvar stafvelse lika stark, utan består af tre slag eller tre grader. Bergklint Sam. 1: 240(1794). Accentuàtion. Betoning af vissa taktdelar. Höijer Mus.-lex.(1864).
c) motsv. ACCENT 5. I vers accentuera vi t. ex. kónung Gústaf. E. H. Tegnér i SAH 58: 29(1882). (Han) hade .. en stark basröst, .. dock med en accentuering (vid uppläsande), som ej alltid var lycklig. De Geer Minnen 1: 192(1892).
3) bildl. (jfr ACCENT 2) framhålla, lägga särskild vikt på (ngt), betona. Man hade (i pjesen) den goda takten att ej för skarpt accentuera de saker, hvilka samtalstonen bör lätt halka öfver. Wirsén i PT 1881, nr 34 A, s. 3.VL 1893, nr 67, s. 2.— (mindre riktigt, gm inverkan af uttr. ”lägga accent l. tonvikt l. vikt på”) intr. (Handboks-kommittéen) har accentuerat på vissa lärodogmer. Agardh Bl. skr. 1: 228(1854). Dens. Stat. II. 2: 66(1856).
Ssgr: A (nu mindre br.; till 1, 2): ACCENTUATIONS-LEXIKON101— l. 01003~200. (Engelskt) pronunciations och accentuations Lexicon. Bunth Eng. spr. 2(1791). —
