AFART a3v~a2rt, r. (l. f.); best. -en; pl. -er.
1) biform l. varietet (af naturföremål), som i förh. till hufvudformen l. normalformen (ur hvilken biformen vanl. tänkes utvecklad) gäller ss. mera tillfällig l. mindre betydande. För hushållsbruk anses en afart (af Cichorium) med brokiga .. blad för den bästa. Fischerström 4: 381 (1792). (Af sädesslagen hafva) afarter uppstått genom odlingens och klimatens inflytande. P. v. Möller Jordbr. 144 (1881). — jfr: Afart kallas hvarje sådan form af en hufvudart, som icke äger några så beständiga eller väsentliga kännetecken, att den kan upptagas i de systematiska arbetena såsom egen eller god art. Afart är således mindre än art, mera än varietet. N. J. Andersson i NF (1875). — äfv. om sådant, som människor åstadkommit. En .. af-art af artificielt garfämne. Berzelius Kemi 5: 911 (1828). Utländska afarter till denna saga. Sv. folks. 172 (1844). (Hos romarna) utvecklade sig .. en egendomlig afart af den korintiska formen (af kapitälet), det så kallade komposita eller romerska kapitälet. Eichhorn Konst. hist. 29 (1881).
2) biform, som uppkommit gm afvikelse från l. försämring af den rätta l. äkta formen (l. arten). En spritt ny art — eller afart eller oart — af lärdom. Törneros Bref 1: 300 (1828). Kungavälde, Aristokrati, Republik .. samt trenne i samma ordning dem motsvarande afarter eller missbildningar: Tyranni, Oligarchi. Demokrati. Palmblad Fornk. 2: 59 (1844). Utmönstra såsom en afart af epos hvad som blott är en ny utveckling deraf. Böttiger 4: 100 (1847, 1869). Vår hufvuddygd, med alla hennes afarter och vanarter. Lysander Skr. 73 (1855).
