SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
AFBIDA a3v~bi2da (a`fbida Weste), v. -ade (se för öfr. BIDA). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (†, Lind (1738, 1749)).
Etymologi
[jfr BIDA o. mnt. afbeiden]
1) (†) vänta ut, invänta slutet på (ngt, som pågår). Med tålamod afbidde (G. I) Dalekarlarnes galenskap. Gustaf II Adolf 86 (c. 1620). The (kunde) ey .. then Handel (dvs. en börjad underhandling) affbijda, vthan wille hafwa then til bequemligare Tijdh vpskutten. Girs G. I:s hist. 220 (1630). Tyscha nationen moste .. söria .. att dhe och denna Krijgz beswärliga .. tijden afbijda moste. RARP 2: 135 (1634).
2) (numera nästan bl. i högtidligare spr.) afvakta, vänta på, invänta (ngt l. ngn, som antages skola inträffa l. komma). — särsk.
a) med sakobj. (som vanl. är mer l. mindre abstr.). Afbida ett lägligt tillfälle; jfr 3 γ. Afbidess deröfwer Kongl. Maij:tz .. disposition. Civ. instr. 125 (1680). (Om) någon, .. för opaszligheet skull, icke förmår ändan (dvs. gudstjänstens slut) afbijda. Kyrkol. 67 (1686). Afbida en tienlig vind. Ehrenadler 153 (1723). Afbide lof at resa. RB 19: 2 (Lag 1734). Uti stillhet afbida utgången af en strid. Mörk Ad. 2: 12 (1744). Afbida Rättens utslag. Nehrman Pr. civ. 309 (1732, 1751). Jag kan icke afbida hans ankomst. Sahlstedt (1773). Utan att afbida svar. Eurén Orth. 1: 30 (1793). (Jag) afbidade .. döden. Kexél 1: 406 (1793). Man .. afbidade denna högtid (julen) med längtan. Ödmann Hågk. 20 (1801). Afbida .. (Guds) hjelp. Handb. 1811, s. 65. Afbida rätta stunden. Leopold 5: 335 (c. 1820). Afbida .. (fiendens) anfall. Fryxell Ber. 4: 17 (1830). De väntade en .. gynnsam vändning af kriget och ville afbida denna. Carlson Hist. 2: 411 (1856). — bildl. Murarnas urholkningar (nischerna) .. afbida (ännu) de dem ernade stoder. Rydqvist Resa 152 (1838).
b) med obj.-sats. Afbida tåligt, / om du ej sjelf en dag kan ställa fram / en dikt ..! Tegnér 2: 444 (1815). Afbida .. hvad han tar sig före. Schulthess (1885).
c) med personobj. De .. hade ärhållit det förstärckningsManskap, som de afbidade. Ehrenadler 663 (1723). Der stannade han för att afbida sin Konung. Franzén Minnest. 2: 238 (1826). Afbida fienden, och lefverera batalj. Cronholm Lig. 149 (1839). — bildl. (föga br.) En vexel .. afbidar mig i Berlin. Atterbom Minnen 587 (1819).
d) utan obj.: bida, vänta. Man borde .. afbida til dess mer af landtfolket hinte (dvs. hunne) komma. Nordberg 2: 439 (1740). Vill man ej afbida tre a fyra veckor, kan .. (oljan) silas genom ull. Retzius Fl. oec. 126 (1806). Crusenstolpe CJ III. 2: 444 (1846). En afbidande och undvikande politik. Carlson Hist. 2: 410 (1856).
3) i uttr. Afbida tiden. α) (†) till 1: invänta slutet på (den förelagda l. ifrågavarande) tiden. Notera them, som hade gått af Ridderhuset och icke afbidat tijden. RARP 4: 168 (1649). β) se tiden an, intaga en afvaktande hållning, afvakta, hvad tiden kan medföra. (Man) moste .. affbijdha tijdhen, och affsij om icke någre hinder .. kastas .. Inn. A. Oxenstierna Bref 1: 5 (1642). Menniskjan (kan) icke gärna med tålamod afbida tiden, och lefwa uti en lång owisshet om thes förelagda öde. Block Progn. Tillegn. 4 (1708). Man får dröja och afbida tiden och se hvad den vill göra. Thomander Pred. 2: 410 (1849). γ) till 2: invänta rätta tiden. Afbida tiden och tilfället. Lind (1749). Sahlstedt (1773). jfr: Senaten .. afbidade i tysthet sin tid til at straffa. Dalin Mont. 47 (1755).
Spoiler title
Spoiler content