AFBLÄDDRA a3v~bläd2ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. abblättern, som sannol. inverkat på ordets uppkomst o. bruk; jfr äfv. holl. afbladderen, afblaren]
handtv. bilda affallande bläddror l. blåsor. (Murbruket) spricker och afbläddrar, om det ej före frostens inträffande är fullkomligt hårdnadt och torkadt. Rothstein 208 (1856, 1875). Färglaget afbläddrade från undergrunden. Ålander i AHB 131: 83(1887). — refl. i samma bet. Är kalken inblandad i leran, i form af grof sand, så afbläddrar sig vanligen det deraf brända teglet, och sönderfaller någon gång alldeles. Rothstein 128 (1856, 1875). (Man ser) den på .. zinkytan aflagrade tunna guldhinnan afbläddra sig. Leufvenmark i AHB 45: 45(1874). — jfr BLÄDDRA (af sig).
