AFFÄLLIGHET a3vfäl1ig~he2t (a`ffällighet Weste), r. l. f.; best. -en.
egenskapen l. förhållandet att vara affällig.
a) (föga br.) i politisk mening. (Torstensson) går till Lausnitz, han vill hämna Pragiska freden och Kurförstens affällighet. Gustaf III 1: 58 (1786).
b) i religiös l. kyrklig mening. Serenius (1734, under relapse). Björkman (1889).
Ssg (till b): AFFÄLLIGHETS-ANDA3001~ l. 3100~20. Den i verlden rådande affällighetsandan. Granfelt 385 (1870).
