SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFFÄLLING a3v~fäl2(a`ffälling Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-inger (sg.) Lex. Linc. (1640, under apostata o. defector). -inge Nehrman Ärfd. 107 (1752), Jur. cr. 145 (1756); Borg 2: 477 (1753). sannol. på misstag bero: affelning Wollimhaus Syll. (1649); affälning Dict. Hamb. (1700))
person, som affallit (jfr AFFALLA 6) l. blifvit affällig.
a) (numera föga br.) i politisk mening. Petreius Beskr. 2: 146 (1614). Defector .., En Affällinger. Lex. Linc. (1640). Nordberg 1: 84 (1740).
b) i religiös l. kyrklig mening. Han skall .. ej .. heta en Christen Broder, uthan en fördömd Judas ock affälling. HSH 1: 53 (1594). Kyrkol. 2 (1686). Emund .. måste heta Affälling, efter han felade i underdånighet emot Rom. Botin Hist. 1: 247 (1789). Affälling blir ditt (Juliani) binamn uti häfden. B. E. Malmström 6: 165 (1847). En kyrkostyrelse .. kan icke .. behandla affällingen ifrån församlingen alldeles lika med de trogne. Thomander Skr. 2: 349 (1853). Hon ville omvända honom, återföra den arme affällingen i den rättrogna kyrkans sköte. Rydberg Ath. 418 (1859, 1866). — om kvinna. Rydberg Vap. 85 (1891). — om den, som öfvergått till mohammedanismen: renegat. Kiöping 30 (1667).
c) i annan anv. Wore högnödigt att man Söderköpings herredagz besluut wedh macht hölle, .. och att the som affällingar therifrån woro .. måtte .. straffas som rijksens förrädare. Gustaf II Adolf 87 (c. 1620); jfr a. Rudenschöld Præs. i VetA 1772. s. 4. De Grekiska tyrannerne, affällingar ifrån sitt eget stånd. Svedelius Statsr. ansv. 10 (1856). En affälling från frihetsidéerna. Ljunggren i NF 15: 1491 (1891). — (†) konstr. med gen. (i st. f. från). Dygdernas affälling. Lehnberg Pred. 3: 76 (c. 1800).
Anm. Enst. förekommer skämtsam anslutning till den eg. o. sinnl. bet. af FALLA AF (jfr AFFALLA 1): Se hur Lotta tappar kjolen! / Söta, låt affällingen bli fri! Wennerberg 2: 184 (1849).
Spoiler title
Spoiler content