SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFGUDA a3v~gɯ2da (a`fguda Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr AFGUDERI.
Etymologi
[nysv. afl. af AFGUD]
hafva (ngn l. ngt) till afgud (se d. o. 2); på otillbörligt l. öfverdrifvet sätt hylla, beundra l. älska. Afguda .., S(e) förguda. Möller (1790). Tillbedjare .. afgudade hennes dårskaper. Leopold 3: 478 (1800, 1816). Ju mera tiden är egenkär och afgudar sig sjelf, ju mera afgudar den äfven sina barn. Tegnér 3: 410 (1838). Ett hemligt afgudande af menniskans egen naturliga förmåga. Thomander Pred. 2: 444 (1849). abs.: Att stå i midten af en hardt nära afgudande krets medför frestelser. Lysander Almqv. 19 (1878). — utan bibegrepp af klander: i utomordentligt hög grad hylla, beundra l. älska. Det folk som ännu afgudade hans (C. XII:s) person, gillade dock ej längre hans regeringssystem. Oscar II Skr. 3: 315 (1868, 1888).
Spoiler title