AFHÄLLA a3v~häl2a (a`fhälla Weste), v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.). —
1) (†) bringa (ngt) i lutande ställning, göra (ngt) sluttande; bl. i p. pf. ss. adj.: sluttande, lutande; med affall (för vattnet). Åkeren .. göres afhäld. Faggot i VetAH 2: 5 (1741). Horizontela planer, som ej luta eller äro afhälde åt någondera sidan, (sägas) stå uti vattenpass. Vargentin i VetAH 13: 83 (1752). Skåne är et flakt och ej afhält land. Sv. Merc. 3: 1064 (1758).
3) låta (vätska, sand o. d.) rinna (fullständigt l. delvis) bort ur kärl, därigenom att man håller detta i lutande ställning. Buteljens innehåll hade blifvit afhälldt på en karaffin. — särsk.
a) om vätskas aflägsnande från fastare bottensats. Den utprässade saften afhälles i en kettil. Fischerström 1: 139 (1779). — kem. dekantera. Hjelm Intr. i VetA 1784, s. 44. Efter slutad krystallisering afhälles den öfver krystallerna stående vätskan. C. G. Nyblæus 303 (1846). jfr: Under massans stelning afhälla det flytande från det kristalliserade. Berzelius Kemi 2: 37 (1822). utan obj.: (Man) måste .. iakttaga .. att mycket varsamt afhälla, så att endast det lättaste och finast fördelade med vattnet bortföres. Berzelius Blåsr. 58 (1820).
b) om aflägsnande af en del af den i kärlet befintliga vätskan. Af blandningen a(fhä)lles ett qvarter. Dalin (1850). — närmande sig a: Imellanåt .. afhällas klara profver af precipitandens lösning. C. G. Nyblæus 299 (1846).
