publicerad: 1898
AFKASTA a3v~kas2ta (a`fkasta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE († Fasciculus (1690, under dejectio); Lind (1749, under abwurff)), -NING (se d. o.); jfr AFKAST.
Etymologi
[fsv. afkasta]
— jfr KASTA AF.
1) [jfr t. eine brücke abwerfen, holl. eene brug, een altaar, eenen muur, een huis afwerpen] (†) kasta l. bryta ned (ngt) från det underlag, hvarpå (det) är uppfördt l. uppställdt; (ned-)rifva; förstöra. Alle Konung Philippi pelare och bälätten (dvs. bildstoder) .. skulle affkastas och aldeeles förstöras. Schroderus Liv. 420 (1626). Vägen .. var osäker och alle Broarna af Snapphaner afkastade. Dahlberg Dagb. 237 (c. 1677). Batterierne blefvo afkastade, och approcherne ruinerade; belägringen vändes i en blocquade. Nordberg 1: 96 (1740); jfr Dens. 1: 865.
2) (mindre br.) kasta ned l. bort (ngt) från det, hvarvid (det) sitter fast l. på hvilket (det) befinner sig. (Gud) Omstörtar vagnarna, afkastar hjulen. J. G. Oxenstierna 4: 432 (1815). (Forbönderna) måste för det häftiga ovädret afkasta sina (bräd-)-lass .. och vända åter. AB 1889, nr 279, s. 2.
3) kasta från sig (ngt, som man bär l. har på sig); hastigt befria sig från (ngt, som trycker, hindrar l. besvärar); obj. är
a) ett konkret sbst. (hvarvid likväl hela uttr. stundom blir bildligt).
α) ryttare [jfr t. den reiter abwerfen]. (Morerna) sitta .. fast til häst. Skulle de någon gång afkastas, så skada de sig sällan. Ödmann M. Park 139 (1800). En af kavalleriets kampar hade .. afkastat sin ryttare. Topelius Fält. 4: 509 (1864). jfr: Vagnen ryckte till, så att betjänten, som satt bakpå, blef afkastad.
β) börda, ok o. d. [jfr t. eine last, bürde, ein joch abwerfen]. Afkasta oket, raskt befria sig från förtryck l. tvång. En människa .., som kan förmå sig at afkasta .. bördan at lefva. Weste Werther 55 (1796). — (föga br.) med tillagdt refl. pron. Konung Henric VIII afkastade sig det (påfviska) oket. Nordberg 1: 606 (1740).
γ) det, som håller ngn bunden l. fången [jfr t. die ketten abwerfen]. Afkasta bojorna o. d., befria sig från träldom l. beroende o. d. (Människorna) skaka på sina kedjor, men de hafva ej mod att afkasta dem. Lehnberg Pred. 2: 262 (c. 1800). (Slafvarna) kunna under en så allmän bestörtning lätt afkasta sina bojor. Stagnelius 2: 103 (c. 1815?). Stater, som .. hade stadgat sina ömsesidiga handelsförbindelser genom tariftraktater .., hafva nu afkastat hvarje sådant band. Forssell Stud. 2: 435 (1888).
δ) klädesplagg, hölje, täcke o. d. [jfr t. ein kleid abwerfen]. En soldat afkastade kläderna och vadade ut i vattnet. Fryxell Ber. 6: 380 (1833). Han afkastade sin kappa. Mellin Nov. 2: 57 (1834, 1867). (Han) skyndade .. att afkasta sin fältbindel. Därs. 2: 455 (1849, 1867). Rydberg Vap. 139 (1891). — Ladoga .. afkastar sitt istäcke .. i slutet af Februari. Topelius Vårt land 63 (1875, 1890). — [jfr t. die maske abwerfen] Afkasta masken l. larven, med ens bortlägga förställning o. framstå l. visa sig sådan, man verkligen är. Det var som om menniskoslägtet burit en mask, som det plötsligt afkastade. Rydberg Ath. 244 (1859, 1866). I det obevakade ögonblicket .. afkastar (människan) masken, som hon bär ute i verlden, och visar de verkliga själsdragen. Sundblad Ups. 442 (1884).
b) (mindre br.) ett abstrakt sbst. [jfr t. eine herrschaft abwerfen]. Snart afkastade staden sina landsherrars .. öfvervälde. Fryxell Ber. 11: 123 (1843). Afkasta förbindelsen. Claëson 1: 66 (1857). Afkasta .. all mensklighet, all förställning. Cavallin (1875). Här har spetsbågsstilen afkastat .. de lagar som kyrkans plan .. föreskrifver densamma. Ahrenberg Stud. 8 (1878).
4) [jfr t. abwerfen] (föga br.) låta falla, fälla (frukter, löf o. d.). Vid din död af förtviflan / Trä'n afkasta sin frukt. Ingelgren 300 (c. 1810). Afkasta löfven. Björkman (1889). Somliga Tamarixarter afkasta en del af sina grenar under vintern. Sandahl i NF 15: 1350 (1891). — jfr AFKASTNING 3.
5) [jfr t. abwerfen, eg. om ett träd, som låter sina frukter falla till egarens nytta] af sig frambringa (ngt) ss. frukt, inbringa, gifva i inkomst; jfr KASTA (af sig). Gården afkastar icke mycket. Möller (1790). I mycket goda år afkastar .. (jorden i Babylonien) trehundrade kornet. Carlstedt Herodot 1: 184 (1832). (Fuglös) fogelreddar .. afkasta .. årligen vid pass 86 Sv(enska) L(ispund) fjäder och dun. Nilsson Fauna II. 2: 490 (1858). jfr: (†) Arbetets afkastande indrägt (dvs. den inkomst, som arbetet afkastar). Tessin Bref 2: 127 (1754). — (föga br.) utan obj. Rikt afkastande gårdar. Adlerbeth Hor. sat. 127 (1814). — bildl. Medelmåttor är hvad menniskoslägtet ymnigast afkastar och hvardagligast behöfver. Thomander Skr. 2: 325 (1853). När .. (krigets hemsökelser) icke afkasta annat än en .. tvifvelaktig krigsära. Samtiden 1870, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content