publicerad: 1898
AFKOMMA a3v~kom2a (a`fkomma Weste), r. l. f. (-o i ack. sg. GB 2: 5 (Lag 1734). -o i nom. sg. Rudbeck Atl. 3: 11, 128 (1698)); best. -an; pl. (†) -or (se under 2).
Etymologi
[fsv. afkoma; jfr d. afkom, r., i ä. d. äfv. n., ä. d. afkomme, r., t. abkomme, m.]
1) eg. om dem (l. den), som härstamma(r) från ngn.
a) om människor.
α) koll.: afkomlingar, efterkommande. RA 2: 226 (1569). Stiernhielm Fateb. B 1 a (1643; se under AFKOMLING 1 a). Wåra Fäder och deras afkommo. Rudbeck Atl. 3: 11 (1698). Cains afkommo. Därs. 3: 128. Ej må man til hustru taga, then med honom är i rätt nedstigande skyldskap: som är dotter, sona eller dotterdotter, och theras afkomma, ehuru långt then sträcker sig neder. GB 2: 1 (Lag 1734). Afkomma .. beteknar alla them, som födes fram åt i Slächten eller i nedstigande linea. Nehrman Ärfdab. 19 (1752). Ära stora mäns minne, det är bjuda deras afkomma att dem likna. Gustaf III 1: 27 (1786). (Några) hålla .. (tschuvascherna) för en afkomma af de gamla Bulgarerne. Castrén 2: 11 (1845). Horatius' spådom, att de samtida romarne, sämre än sina fäder, skulle gifva upphof åt en afkomma (progeniem), uslare än de sjelfve. Rydberg Rom. d. 31 (1882). Få afkomma. 1 Mos. 16: 2 (öfv. 1893). — i bild. Öfver ingången till Torstensons grafkor .. (läsas orden:) Hans ätt är utdöd; men hans många segrar äro en odödlig afkomma. Fryxell Ber. 10: 18 (1842).
β) (föga br.) om individ: barn, afkomling. Lind (1749). Han (var) .. den enda Gustaf Eriksons manliga afkomma. Gustaf III 1: 51 (1786). Möller (1790). — jfr: Mörda trollpackan, likasom du mördat hennes afkomma (dvs. son)! Rydberg Sing. 210 (1865, 1894).
b) om djur: afföda, yngel. Instincten .. drifver djuren till .. omvårdnad om sin afkomma. Boëthius Sed. 261 (1807). Reuter i UVTF 35: 3 (1886). jfr: En (elefant-)hona .. knuffade framför sig en .. (späd) unge .. (; man såg), huru ängslig modern var för sin afkomma. Möller i Kongo 1: 197 (1887).
d) (mindre br.) oeg. o. bildl. Tidslynnets .. vanskapade afkomma. Strandberg 1: 364 (1862). — afledning, derivat. Besitta .. med sin afkomma .. besittning. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 503.
2) (enst., †) generation, släktled. (De gm s. k. könlös fortplantning alstrade infusionsdjurens) Mödrar .. (hafva) kunnat genom föregången parning njuta en befruktning som räckt til flera afkommor. A. Modeer i VetANH 13: 96 (1792). — jfr AFKOMST II 2.
3) [jfr d. afkom, ä. d. afkomme] (enst., †) härkomst, börd. Schönberg Bref 3: 299 (c. 1778; efter RF 1660, se under AFKOMME 2).
Spoiler title
Spoiler content