publicerad: 1898
AFLEDA a3v~le2da (a`fleda Weste), v. -er, -ledde, -ledt, -ledd. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. aflede, holl. afleiden, t. ableiten]
— jfr LEDA AF.
1) (†) leda l. föra (ngn) bort från rätta vägen. Schroderus Liv. 333 (1626). — bildl., utan obj.: Här höfwes .. at icke förachta then minsta afledande wilfarelses meningen. Sahlstedt Hof-art. 68 (1720); jfr 3 slutet.
Anm. Ursprungligare anv. [jfr t. einen von seinem wege ableiten] kan synas föreligga i: Afleda någon ifrån rätta vägen. Heinrich (1814). Hahnsson (1884). Men sannol. utgör detta uttr. en relativt ny, mekanisk öfversättning från t.; jfr Lind (1749, under ableiten).
2) leda (ngt) bort (från ett ställe l. från den riktning, det följt); med konkret l. ss. konkret fattadt sakobj.
a) [jfr t. wasser ableiten] om vätskor, gaser o. d.: låta (ngt) strömma bort l. afgå, i sht därigenom att man bereder (det) utgång l. (nytt) aflopp. Lex. Linc. (1640, under derivo). Den som vill hafva en äng fri från tufvor, han skal .. om vintren afleda vatnet. Linné Sk. 8 (1751). Afleda vattnet ifrån de sanka åkerfälten. Stiernstolpe Arndt 1: 147 (1807, 1813). Det är .. vigtigt .., att (kvicksilfrets) ångor behörigen afledas ur arbetsrummet. Berzelius Kemi 2: 413 (1812, 1822). Särskilta dragrör afleda röken och lågen genom ugnshvalfvet. Almroth Tekn. 60 (1838). Steneby-elfven .. afleder vattnet ur (sjön) Iväg till Laxsjö. Lignell Dal 1: 40 (1851); jfr β. Afdikning har (bl. a.) till ändamål att afleda yt- och källvatten. Juhlin-Dannfelt 2 (1886). Anordningar för att underlätta muddrets afledande vid mudderverk. PT 1895, nr 40, s. 1. — särsk.
α) [jfr t. einen fluss ableiten] Afleda en bäck, dvs. leda dess vatten åt annat håll, gifva den en annan riktning. Göterna .. afledde genom en canal den förbi Cosenza löpande floden. Strinnholm Hist. 1: 66 (1834).
β) (mindre br.) oeg., om vattendrag, som bortleder en insjös öfverflödiga vatten: bilda aflopp åt (en insjö). Lyckebyån, Ronnebyån .. m. fl. .. afleda sjöarne i Småland. Svedelius Statsk. 1: 8 (1868). — i pass., om insjö: afflyta. Ingerman i NF 8: 567 (1884). Sjön Lygnern, som genom Rolfsån afledes i Kungsbackafjärden. Sidenbladh Därs. 17: 694 (1893).
γ) anat. Excrétoire, adj. .. Afförande, Afledande (kärl i kroppen). Björkegren Fr. o. sv. lex. (1784).
δ) med. Afleda osunda vätskor från en kroppsdel. Dalin (1850). jfr: Genom användning af .. lavemanger kan blodträngning till hufvudet .. afledas. Sandahl i NF 1: 206 (1875). — i sht i p. pr. (mer l. mindre) adjektiviskt i uttrycken:
α') [jfr nylat. derivantia, pl.] Afledande medel, medel, som användas för att leda blod l. från blod afsöndrad vätska bort från inre organ, i hvilka öfverflöd däraf förefinnes l. är på väg att uppkomma. Möller (1790). Sandahl i NF (1875). Helsov. 1893, s. 253. jfr: Ett läkmedel, som verkar afledande ifrån andra (kropps-)delar. Collin (1847).
β') gymn. Afledande rörelser, om benrörelser l. marscher, som minska en gm föregående starka rörelser uppkommen blodöfverfyllnad i hjärtat o. därigenom lugna hjärtverksamheten. S. k. ”afledande rörelser” ss. häfningar på tåbalkarne, knäböjningar m. m. Ling Rör. 146 (1866).
b) fys. om elektricitet l. värme. Afledes med fingret .. denna Elect(ricitet,) så minskas den samma småningom. Wilcke i VetAH 23: 224 (1762). (Då) värmen någorlunda hunnit afledas. C. G. Nyblæus 169 (1846). Linieströmmarna (i telefonen) afledas på bägge stationerna till jorden genom den s. k. jordledningen. Billmanson i NF 15: 1521 (1891). — (†) leda. Wilcke i VetAH 20: 160 (1759). Jord och sand äro sådana kroppar, som för sig sielfve eller torre, intet afleda Electriciteten. T. Bergman Intr. i VetA 1764, s. 22. särsk. i p. pr. ss. adj.: elektriskt ledande. Andra (kroppar) .. genomfaras (af elektriciteten) med obegripelig hastighet, såsom metaller, vatten och djurs kroppar, hvilka i detta afseende heta afledande. T. Bergman Intr. i VetA 1764, s. 12.
c) (mindre br.) närmande sig 4 a: föra undan, afböja, parera (hugg o. d.). Almqvist (1842, under afparera). Jag kan .. föra svärd och spjut så konstigt att de afleda hugg och stöt. Rydberg Vap. 336 (1891).
d) (föga br.) i annan anv. De Svenske .. hittade på en .. konst at afleda stockarna, som (vid stormningen) på dem nedersläptes. Nordberg 1: 888 (1740).
3) (numera mindre br.) bildl.: bringa det därhän l. vålla, att (ngn) vänder sig bort l. aflägsnas (från ngt); leda, draga l. föra bort, aflägsna; med personobj. o. med adverbial, som uttrycker ett abstr. förhållande. RARP 8: 177 (1660). Man hade .. arbetat derhän, att afleda presterskapet från .. all tanka på äktenskapliga förbindelser. Strinnholm Hist. 3: 722 (1848). (Splittringen hade) afledt .. (de nordiska rikena) från deras bestämmelse som bärare af odlingens stridsfana. Strandberg 1: 363 (1862). — utan obj. Biberg 3: 280 (c. 1823). De gamle (trodde), att ett för långt drifvit studium af namn .. afledde från uppfattande af det väsendtliga i sak. Fries Utfl. 1: 115 (1843). närmande sig 1: Menniskio fund .., som affledher ifrå Scrifftennes Rettesnöre. Angermannus Tillegn. A 7 a (1587).
4) bildl.: bringa det därhän l. vålla, att (ngt) riktar sig bort l. afvändes (från det l. den, som varit l. som trotts l. bort vara mål l. föremål l. område för detsamma); leda l. vända bort, afvända, aflägsna; med abstr. sakobj.
a) om ngt hotande l. obehagligt, ngt, som innebär en våda. Den skyldige sökte med mycken slughet afleda misstankarna från sig. Ödmann Str. förs. 1: 475 (1800). Han .. söker .. att vända på .. (andra) den ovilja, som han önskar att från sig sjelf afleda. Leopold 4: 258 (c. 1820). — utan angifvande af det, hvarifrån ngt afledes; ofta anslutande sig till 2 i bildl. anv.: gifva annan riktning åt; särsk.
α) bereda aflopp åt; jfr 2 a. Barnet måste leka, ty det har ett öfverskott af lifskraft, som bör afledas. Tegnér 3: 410 (1838). Han behöfde något att hugga in på, för att afleda harmen. Rydberg Vap. 69 (1891).
β) afböja, afvända. Det anfall, som 1742 gjorts mot .. Hattarne, hade då blifvit snarare afledt än tillbakaslaget, striden uppskjuten, icke afgjord. Malmström Hist. 3: 178 (1870); jfr 2 c. Guds skyddande hand afledde den hotande faran. Svedelius i SAH 54: 274 (1878). jfr: Bjelke .. uppträdde på Flemings sida, men .. blott helt svagt; endast ursäktande, undvikande, afledande. Fryxell Ber. 14: 75 (1846).
b) i annan anv. [jfr t. den gedanken, das gespräch ableiten] Förströelser, som afleda hågen från arbetet. Tegnér 3: 415 (1838). Med små nyheter .. afleda uppmärksamheten från hufvudsaken. Rydqvist SSL 1: X (1850). (Han var) glad att afleda samtalet från det farliga ämnet. Topelius Fält. 5: 195 (1867). A(fleda) någons tankar .. ifrån något. Cavallin (1875). (mindre br.) utan obj.: Låt oss icke tala härom, sade han .., afledande. Almqvist Kap. 42 (1838). — (numera mindre br. uttr.). Med upprorisk hand gripa händelserna, och afleda dem långt bort från deras utstakade mål. Leopold 5: 326 (1804?); jfr 1. Oroligheter inom .. Kyrkostaten .. afledde påfvarnes verksamhet ifrån den catholska kyrkans allmänna styrelse. Hwasser V. skr. 2: 233 (c. 1845?).
II. [jfr t. ableiten, lat. derivare] härleda, låta (ngt) framgå (ur, af l. från ngt) ss. härstammande (därifrån) l. ss. följd (däraf); jfr AF I 7, II 11.
1) (mindre br. utom i p. pf. ss. adj.) i allm. Med sträng logisk consequence afleda alla resultater af (en grundsats). Biberg 3: 59 (c. 1823). Det berg, der Sions skalder diktade de odödliga .. sångerna, från hvilka alla christna folks kyrkosånger äro afledda. Bremer G. verld. 3: 88 (1861). — [jfr t. abgeleitet] i p. pf. ss. adj.: härledd, deriverad, sekundär, icke ursprunglig. Det ädla (i fråga om språk l. uttryckssätt) är .. ett afledt och konventionelt begrepp. Tegnér 6: 64 (1826). Tages förnuft i sin högsta bemärkelse af det gudomliga förnuftet, innefattande det afledda och meddelade menskliga. Geijer I. 8: 113 (1835). Nilsson Ur. 1: 84 (1838, 1866).
2) språkv. (af en ordrot l. ordstam l. ett ord) gm tillägg (i sht suffix) l. ljudförändring bilda (en ordstam l. ett ord, hvari grundformens bet. är på ngt sätt närmare bestämd); härleda; i sht i p. pf. En afledd form, ett afledt verb. Afkomning eller aflett ord (derivatum). Hof Skrifs. 20 (1753). Grundtextens .. Καναναιος .. är .. tydligen afledt från något ortnamn. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 376. Af sekundära stammar kunna åter andra afledas. Sundén Sv. spr. 130 (1875). Ordet (alka) är avlett med ändelsen -ka .. av en stam al-. Tamm Etym. ordb. 5 (1890). — (mindre br.) etymologiskt förklara (ett ord) ss. bildadt l. uppkommet (af l. ur l. från ett ord l. en grundform); härleda, derivera. Man afleder ordet barn af bära i betydelsen föda. Giese 112 (1730). — (föga br.) oeg., i p. pf. om ljud: använd till bildning af ord l. ordstammar. Icke i något af de nyare German-språken .. spelar .. det afledda, uråldriga a (såsom i kall-a-de) en så stor roll, som i Ny-Svenskan. Rydqvist SSL 1: 7 (1850). Därs. 1: 393 (1852).
Spoiler title
Spoiler content