AFLEFVA, v. -er, -lefde, -lefvat (se för öfr. LEFVA, v.1).
Etymologi
[jfr d. afleve, mnt. afleven, t. ableben]
lefva så länge, att ngt hinner inträffa l. försiggå l. taga slut. — jfr AFLEFVAD.
1) (†) upplefva; obj. är
a) ngt, som man under sin lefnad får röna l. pröfva l. erfara. P. J. Gothus Tål. E 5 b(1601). Hwilke som vpföda Barnen til tucht och förmaning i Herranom, .. the affleffua glädie och frögd i them. Dens. Hust. 233(1606). Beslut 29 Nov. 1697, s. B 1 b.
b) en viss tid. The förmena sigh kunna aflefwa then tidhen, at the kunna en gång komma til rooligheet. Schroderus Hoflefv. 96(1629). RARP 1: 191(1632).
