AFLUTA a3v~lɯ2ta, v.2 (anträffadt bl. i p. pr. o. ss. vbalsbst. -NING).
(föga br.) (svagt l. sakta) luta l. slutta. Åkrarne voro mästadelen för platte och ej aflutande. Hülphers Dal. 198 (1762). Samma belägenhet fortfar med sagta aflutning. Hisinger 1: 41 (1819).
