AFORISM af1åris4m l. -or- l. -ωr- (afåri´ssm Dalin(1850)), r. (m. Dalin(1850)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. aphorism, fr. aphorisme, af mlat. aphorismus, gr. ἀφορισμός, af ἀφορίζειν, eg. begränsa, afskilja]
sats l. mening, som i (strängt begränsad l.) sammanträngd form, vanl. utan utfördt bevis, vill framställa ngt tänkvärdt; lärosats, tänkespråk, ”tankespån”. Det är från den grekiske läkaren Hippokrates' aforismer, som alla senare aforismer hafva sitt namn. Holmberg(1795, under aphorisme). Aphorismer och Paradoxer. (1824, boktitel). Må man icke anse förmätet, att vi på Linnés vis framställa vår åsigt i form af aforismer. Fries Utfl. 1: 152(1843). Pedagogik i aforismer (1872, boktitel).
