1) gm prägling (med stämpel) afbilda l. framställa (ngt). (Örten Silphion) odlades kring (staden) Kyrene .. och var afpreglad på dess mynt. Palmblad Fornk. 1: 226(1844). Kindblad(1867). — i bild. Den fräcka brånad, som med falska stämplar / Afpräglar Guds beläte. Hagberg Shaksp. 9: 130(1850).
2) bildl.: lämna ett troget aftryck af, (i sinnlig form) gifva en klar o. bestämd afspegling l. yttring af (ngt osinnligt). Wallin Rel. 2: 62(1818, 1827). Ej kunde Han sin kraft afpregla så / I Verldsalltet, att ej Hans Ord förblifvit / Oändligt upphöjdt öfver allt ändå. Lovén Dante 3: 110(1857). — pass. i intr. bet.: afbildas, afspeglas, uppenbara sig, finna sitt uttryck (i ngt). Hela ett folks bildning, vanligtvis äfven dess lynne, alla dess själs anletsdrag afpräglas i språket. Tegnér 3: 292(1827). Kristi lära är likasom lefvande förestäld (dvs. framställd) och afpräglad i hela hans väsende. Dens. 4: 106 (1830). De gamles uppfattning af naturen och dess alster måste afpräglas i dessas namn. Fries Utfl. 1: 113(1843). Hans milda, glada, menniskovänliga anda .. (var) afpreglad i hans skrifter. Beskow hos Valerius 1: LX (1855). — refl. = pass. i intr. bet. Denna ädla, orubbliga frimodighet .. afpreglade sig i hela Hans väsende. Wallin 1 Pred. 1: 385(c. 1830?). Strinnholm Hist. 2: 253(1836). Själens sjuka tillstånd afpreglade sig äfven i ynglingens yttre. Rydberg Frib. 282(1857, 1866).
