[jfr d. afruste, holl. afroesten, t. abrosten, abrösten]
— jfr ROSTA AF.
1) intr.: gm inverkan af rost (delvis) frätas bort l. gå sönder l. i tu. Iron-sick, spik-siukt skiepp, när bultar och spikar äro af-rostade. Serenius Q qq 4 b(1734). Brunius Metr. 173(1836, 1854; om järnstänger). Dens. Gotl. k. 2: 82(1865; om en märla). Klingans fina polering hade afrostat. Kindblad(1867). Jernet i (ång-)pannan .. afrostar vid beröring med det salta vattnet. Frykholm 106(1881, 1890).
2) (†) tr.: aflägsna rost från (ngt). To do away, to get out, or fetch off the rust, afrosta. Serenius(1734, under rust).
