publicerad: 1898
AFRUNDA a3v~run2da (a`frunda Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. afrunde, holl. afronden, t. abrunden; jfr äfv. fr. arrondir]
— jfr RUNDA AF.
1) göra rund, gifva (mera) rundad form åt (ngt), i sht gm att borttaga l. dölja kanter o. ojämnheter. Möller (1790). Hammaren begagnas .. ofta till att .. afrunda .. metallbitar. Almroth Tekn. 393 (1839). Ärmhålen afrundas något nedtill. N. journ. f. dam. 1860, s. 15. Hudens djupaste lager, fettet, .. afrundar öfverallt stommen (af människokroppen). Düben i NF 2: 1426 (1878). Orgelläktarns framsida, rak förut, har afrundats åt ändarne. SD (L) 1894, nr 353, s. 8. — oeg. En egendomlig dimma, utbredd öfver de fjerran belägna föremålen, afrundar dem och borttager allt, som kunde synas för hårdt och kantigt i deras former. Nyblom Bilder 110 (1864). — p. pf. (mer l. mindre) adjektiviskt l. (i n.) ss. adv.: närmande sig l. öfvergående till rund form. Marklin 203 (1818). Örlocken (äro) korta med afrundad .. spets, stundom i den snedt afrundade spetsen bredast. Nilsson Fauna 1: 17 (1820, 1847). Genfer-sjöns sydliga, mildt afrundade gräns. Nicander Minnen 1: 249 (1831). Block .. med afrundade kanter och hörn. Hisinger 6: 39 (1837). Kapitälerne äro tärningformiga med afrundade hörn. Brunius Gotl. k. 2: 178 (1865). Ätliga grodan .. har .. nosen lång och afrundadt spetsig. Sundström i NF 13: 703 (1889). — refl.: antaga (mera) rund form. En del frukter afrunda sig hastigt eller tvärt mot stjelken. Eneroth 1: 89 (1864, 1877). oeg., mål.: Afrunda sig för ögat, säges om sådana (vid teckning l. målning anbragta) skuggor hvilka försvinna eller bortsmälta, så at föremålet som skall målas ser rundt, rundadt ut, såsom vid hvalfbågar, klot, colonner etc. Boye (1833).
2) om tal, summor o. d.: göra rund; afjämna. Vid räntornas värdering har jag .. afrundat talen till närmast högre 50-tal. Forssell Hist. 1: Bil. 69 (1869). Detaljsummorna .. äro .. upptagna .. i afrundade tal. Malmström Hist. 3: 166 (1870). Han .. afrundade räkningen med (dvs. gm tilläggande af) hela 42 öre. Hedenstjerna Vett o. ovett 20 (1887). — Afrunda uppåt (l. nedåt), afjämna (ett ojämnt tal) till närmast högre (l. lägre) runda tal. Ojämna pfennigtal afrundas uppåt. Forssell Stud. 2: 207 (1888). Väglängd, som understiger 100 km., (har) afrundats uppåt till närmaste med 2 jämnt delbara kilometertal. J. Lundberg i NF 18: 285 (1894). — (mindre br.) refl.: uppgå till en rund l. rundlig summa. (Kapitalet) började afrunda sig. Lundquist Smink 121 (1887).
3) [jfr fr. arrondir sa terre] om områden l. riken: (gm utvidgning) göra till ett sammanhängande, i sig afslutadt helt; skaffa naturliga l. förmånliga gränser åt; arrondera. Sveriges eröfringar under loppet af sjuttonde århundradet hade dels afrundat dess område på den skandinaviska halfön, dels förvärfvat det nya besittningar på andra sidan hafvet. Carlson Hist. 4: 106 (1875). — p. pf. ss. adj. Genom .. (de södra gränsprovinsernas) besittning .. blef (Sverige) ett afrundadt helt med naturliga gränser. Odhner Lärob. 203 (1870). — refl. I trots af dessa bestämmelser afrundade sig .. de protestantiska områdena .. i Tyskland på kyrkans bekostnad. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 158 (1881). — bildl.: gm utfyllande af befintliga luckor fullkomna. (Hegel) påstår sig ha afrundat sitt system till en fullständig kunskap om tingens väsende. Törneros Bref 2: 213 (c. 1830).
4) [jfr t. abrunden i dess bildl. anv., hvari det sannol. påverkats af lat. rotundus, rotundare; jfr äfv. fr. arrondir] i sht med afs. på estetisk uppfattning: förläna rundning, fyllighet l. (yttre) fullkomning åt (ngt).
a) till ökadt jämnmått o. naturlig begränsning afpassa l. afväga. Mycket är (i Lings Tirfing) som jag skulle tänkt mig annorlunda, ha mildrat, motiverat, afrundat. Tegnér 6: 297 (1837). — p. pf. (mer l. mindre) adjektiviskt: i sig afslutad; helgjuten, harmonisk. Många af .. (de gamles) verk (äro) .. så enkelt och lätt utförda, så skönt afrundade, att menskligheten ännu efter årtusenden speglar i dem sin ädlaste och sannaste bild. Tegnér 3: 293 (1827). (De klassiska) Nationernas bildning är en hel och afrundad, behöfver icke upptaga och öfvervinna rent främmande elementer. Ljunggren Est. 2: 148 (1860, 1883). — Ett afrundadt helt, ett i sig afslutadt o. harmoniskt utfördt verk. (Oehlenschlägers roman Øen i Sydhavet) utgör .. ej något egentligt afrundadt och slutet helt; de bägge hufvudhandlingarna .. äro blott lösligt förenade. Tegnér 5: 497 (1825). — jfr: S. k. afrundade kurser eller afslutningskurser .. i .. historia. Sv:s h. flicksk. 64 (1888). — refl.: framstå l. visa sig ss. ett naturligt sammanhängande, bestämdt afgränsadt helt. Det tidskifte, hvarunder Beskows verksamhet inföll, ligger ännu för nära våra dagar, för att det för oss skall kunna framstå med bestämd gestalt, sådant det en gång skall afrunda sig i tideböckerna. C. G. Strandberg i SAH 45: 32 (1869).
b) med afs. på yttre språkform, ljud l. klang o. d.: förläna fulltonighet l. rytmiskt tonfall. Man kräfver af talaren förmågan att väl afrunda sina perioder. Afrunda en musikalisk fras. Få en period afrundad och för örat välljudande. Alin i Sv. tidskr. 1875, s. 42. — p. pf. ss. adj.:
α) harmonisk; fyllig. Gifva framställningen en afrundad. och anslående form. Schybergson 2: 317 (1889).
β) tonk. fulltonig; jämn l. mjuk. (Ortolansparfvens sång) liknar gulsparfvens, men är mera afrundad, ren och djup. Théel i NF 4: 457 (1881). Afrundadt .. spel. Schulthess (1885).
c) närmast med afs. på yttre gestalt l. utseende: gm aflägsnande af allt, som stöter ögat l. verkar ss. kantigt l. disharmoniskt, framkalla ett mjukt o. behagligt intryck. — (enst.) abs. En qvinna (har) .. helt annan förmåga (än en man) att sprida trefnad(,) .. att afrunda, så der, du förstår? Benedictsson Fru M. 381 (1887). — p. pf. ss. adj.:
α) fri från kantighet; mjuk. (Kamelen är) lugn och makligt majestätisk i sina vaggande och afrundade rörelser. Ahrenberg Stud. 340 (1878).
β) med bibegrepp af en i ngn mån öfverdrifven, själfbehaglig fyllighet. (Ordet densamma, användt med bet. af det enkla den) uppträder med en viss bred omständlighet, en afrundad, ceremoniös värdighet, som gör att man genast måste tänka på kurial-stilen. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 384 (1891).
d) gifva en passande l. behaglig afslutning åt (ngt). Förlustelser, som kunde anses afrunda dagens mödor. Carlén Skugg. 1: 19 (1865). Ett englasamtal .. afrundar, för symmetriens skull, denna sång. Wirsén i 3 SAH 2: 595 (1887).
Spoiler title
Spoiler content