Etymologi
[sannol. bildadt af AFSKRAPA med anslutning till SKRAP; jfr d. afskrab]
1) (föga br.) i eg. bet.: det, som afskrapas l. afskrapats; affall vid skrapning. Almqvist (1842). Man tog afskrap af guldmynt och sammansmälte det till små klumpar. Kindblad (1867); jfr SKROT. — mera allm.: det, som vid ett ämnes beredning faller bort l. afskiljes ss. icke l. mindre användbart; affall. Scobs fijlspån, sågespån eller annat affskrap. Var. rer. 39 (1538). Affskrap, som skäres eller hugges aff, Scobs, ramentum. Lex. Linc. (1640). jfr: Silffret .. hafwer Slagg och Affskrap, som .. (i smältugnen) affbrennes. Schroderus Comen. 97 (1640, 1647).
2) bildl.; med bibetydelse af ngt förkastadt l. odugligt.
b) om personer; i sht koll.: afskum. Swedberg Sabb. ro 302 (1689, 1710). Pack, Afskrap och Sludder. Törnevall B 6 a (1694). Hon (var) ett afskrap, spott och spe. Kolmodin Qv.-sp. 1: 262 (1732). — (†) Den ärliga mannen .. så är han nu död? .. Död? Nej, han lefver vist, det ärliga afskrapet. Dalin Vitt. II. 5: 58 (1738). — särsk. (ännu br.) i förb. med gen. Så som werldennes affskrap äre wij wordne, hwars mandz affhug. 1 Kor. 4: 13 (NT 1526; öfv. 1883: verldens afskum); jfr C. Gyllenborg Andr. U b (1723). Hon är hela könets afskrap. Serenius (1741). Munkarne voro det mänskliga Slägtets afskrap. Botin Hem. 2: 101 (1756, 1789). Hvilket vidunder är .. icke menniskan .. skapelsens krona och skapelsens afskrap! Modin Pascal 298 (1890). jfr: Det uslaste afskrap af båda könen var församladt (utanför dessa värdshus). Cederborgh OT 1: 451 (1810).
