AFSKROT a3v~skrω2t, r. l. m. (Lundell(1893; jämte n.)) o. n. (Rietz 17; Wenström(1891)); best. -en o. (ss. n.) -et; pl. -ar o. (ss. n.) =.
Etymologi
[jfr d. afskrot, r., t. abschrote]
tekn. verktyg, hvarmed l. hvarpå metallstycken afhuggas; (skrot)mejsel. Afskroten .. år en bred, och ganska kort, meisel, som med sin tapp eller tånge insättes i hålet på städet, så att äggen kommer uppåt. Almroth M. tekn. 202(1838). Jernet afhugges icke fullständigt hvarken med skrotmeisel eller afskrot. Därs. 202. (Järnet) afhugges .. på afskrotet. Därs. 547 (1839). Schulthess(1885). — jfr AFSKROTE,AFSKROTARE 2.
