AFSLIPPA a3v~slip2a, v. (knappast br. utom i p. pf. -sluppen). vbalsbst. -ANDE, -NING (Lind (1749)). —
I. [jfr t. abschlüpfen; jfr äfv. t. entschlüpfen]
1) [jfr holl. afslippen] (föga br.) oförmärkt o. sakta af sig själf lossna o. falla af; glida l. slinta l. halka af. Afslippning. Lind (1749, under abschnappung). Heinrich (1814). Dalin (1850).
2) (föga br.) slippa (l. lyckas komma) bort l. undan.
II. (†) blifva öfver l. kvar, återstå. Afslippa, blifva öfver, übrig bleiben .. Thet afsluppna, das überbleibsel. Lind (1749). — jfr AFSLAPP.
