AFSLÄCKA a3v~släk2a, v. -er, -te, -t, -t (se för öfr. SLÄCKA). vbalsbst. -ANDE, -NING. —
jfr SLÄCKA AF.
1) (mindre br.) gm släckning göra slut på; vederbörligen l. fullständigt släcka (en eld osv.); släcka ut. Berzelius Kemi 4: 228 (1827). Efter eldens afsläckande. Fock Fys. 482 (1855, 1861). Elden var afsläckt i kabyssen. Annerstedt Bilder 9 (1879). Schröder M. fr. sk. 136 (1888). — (†) i bild. Jtt liuss vptändt, / var af tigh herre gudh, / som mina händer / af slächte mott titt budh. Visb. 308 (början af 1600-talet; om ett människolif).
2) [jfr t. glühendes eisen in wasser ablöschen] tekn. (med vatten l. annan vätska) göra (glödande kropp) kall l. afkyla (den). Schultze Præs. i VetA 1762, s. 7. Krats af förbrändt Järn och annan smält Slagg, eller orenlighet, som med vatten afsläckes. Rinman 1: 7 (1788). Godset göres .. rödglödande och afsläckes i utspädd svafvelsyra. Almroth M. tekn. 505 (1839). Slagg och aska afsläckas. Frykholm 303 (1881, 1890).
