publicerad: 1898
AFSPISA a3v~spi2sa (a`fspisa Weste), v. -ade (se för öfr. SPISA). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[fsv. afspisa; jfr d. afspise, nnt. afspisen, t. abspeisen]
— jfr SPISA AF.
1) förse (ngn) med (tillräcklig) spis l. föda.
a) (numera knappast br.) i eg. bet.: bespisa, förpläga; med afs. på ett större antal. Thenna måltijdhen, ther Christus så slett och kortt affspijsade sina gester. L. Petri 2 Post. 187 b (1555). — (föga br.) utspisa. Almqvist (1842). Arbetsfolket afspisas om morgnarna med sill och potatis, om aftnarna med gröt. Kindblad (1867). — (föga br.) om kreatur: fodra. Halmen (af bohvete) gifves ock till foder åt oxar, men då måste de dermed strax afspisas (innan de fått smak på annat foder). Tidström 52 (1756). — (föga br.) i bild, skämt.: traktera. Wij hafwe förnummit, at man thet Pohlniske Folcket widh Lissow medh suure och förmyckit saltade Påskakakur affspijsat hafwer. N. Av. 19 Maj 1658.
b) närmande sig 2. Med en god smörgås och en fårbog var han afspisad. Dalin Arg. 2: 204 (1734, 1754). Värden afspisade heldre sina gäster med fagra ord än med lekamlig spis. H. Lilljebjörn 1: 152 (1865); jfr 2 a. — i bild. En mängd gråtdramer, .. några .. komedier och .. farser, se der den dramatiska själaföda, hvarmed publiken afspisas på öfriga theatrar. Beskow Vandr. 2: 54 (1834).
2) bildl.: göra sig kvitt (ngn l. ngt med en viss, knapp l. underhaltig undfägnad l. ration). — särsk. i uttrycken
a) afspisa ngn med ngt, affärda ngn med en underhaltig, hans behof l. anspråk l. förväntningar ej motsv. gärd l. prestation o. d. Alt .. (synes) allenast at gåå vth på huruledes man oss medh söthe ordh affspijsa motte. A. Oxenstierna Bref 4: 321 (1646). Afspisas med complimenter. 2 RARP V. 2: 666 (1727). Sådana Gummor plägar man intet kunna afspisa med snack. Livin 33 (1781). (Han hade) länge sprungit med en obetald räkning och ständigt blifvit afspisad med fagra löften. Crusenstolpe Mor. 2: 209 (1840). Ofta afspisas .. barnens själar med torra moraler. Ahlberg Bibl. skattk. 52 (1879). — Låta afspisa sig med ngt. Edmund .. tycks .. hafva .. låtit afspisa sig med falska Ährebetygelser. Dalin Hist. 1: 581 (1747). Hr B. låter i detta ämne på intet sätt med fagert tal afspisa sig. Leopold 6: 274 (1797). (Säljaren) lät icke afspisa sig med en spottstyfver. Rydberg Rom. d. 176 (1882).
b) (mindre br.) afspisa ngt med ngt, affärda l. göra sig kvitt ngt med ngt. Ni får icke tro att ni kan afspisa vårt missnöje med en slagdänga. Hagberg Shaksp. 1: 103 (1847). Detta är nu visserligen sant och rätt. Men härmed få vi icke afspisa det hela. Lysander Skr. 226 (1875). Trosläror, som man nu ofta brukar afspisa med ordet ”dogmer”. Rudin Ord t. ungd. 21 (1889, 1894). H. Forssell i N. jur. ark. II. 20: Bih. s. 7 (1895).
3) (mindre br.) (med skymf l. hot osv.) visa från sig; afvisa. Förbundz Bröderna (äro) nu mera werkeligen skingrade, med nesa afspisade och tiltuchtade. Block Progn. 85 (1708). Han .. hade .. ofta med hot honom afspisat. Celsius G. I:s hist. 591 (1753, 1792). Afspisa ankommande åhörare med snäsor och spefulla ord. Knorring Torp. 2: 173 (1843); jfr 2. — (kort l. tvärt) affärda, afsnäsa. (Han) blef .. afspisad på så kraftigt sätt, att han (ej) vågade .. snart förnya försöket. Knorring Torp. 1: 67 (1843). När jag frågade honom derom, afspisade han mig helt kort. Kindblad (1867). — i p. pr. (mer l. mindre) adjektiviskt: afvisande. Vid motsägelse blef (Hwasser) .. snäf, icke sällan tvärt afspisande. Strandberg 1: 353 (1862).
Spoiler title
Spoiler content