[jfr d. afspringe, holl. afspringen, t. abspringen]
1) (mindre br.) springa ned (från ngt). Desultor .. Then som neder eller affspringer. Lex. Linc.(1640). (Därefter) Afspringer ryttarn (näml. från hästen) i ett tempo rakt bakåt. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 46(1836). Schulthess(1885).
2) (knappast br.) springa bort l. åstad. Sv. o. t. handlex.(1851). — (†) bildl.: fly bort. Wårt Lijff från osz medh hast affspringer. Dalius Valet. C 8 b(1681).
3) springa loss; plötsligt lossna l. aflossas (från ytan af ett föremål). Efter afsvalningen hamras de (dvs. järnblecken) med trädklubba, så att glödspånen afspringa. Almroth M. tekn. 488(1839). I fogarne läggas tunna blyskifvor, för att hindra hörnens afspringande. Rothstein 567 (1875). Ett afsprunget stycke. Björkman(1889).
4) (föga br.) om eldvapen, skott osv.: (oförmodadt) gå af l. afbrinna. Dalin(1850). Schulthess(1885).
