SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFSTYRA a3v~sty2ra (a`fstyra Weste), v. -styr, -de, -t, -d (se för öfr. STYRA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE († Cellarius (1699, 1729); Lind (1749, under steuer)), -SEL († Lind (1749, under abstellung)).
I. [fsv. afstyra; jfr ä. d. afstyre, mnt. afsturen, t. (etwas übles) absteuern] afhålla, hindra.
1) afvärja l. afhålla l. förhindra (ngt ondt, farligt, betänkligt osv.).
a) med (mer l. mindre) abstr. obj.: förhindra början l. fortgången af (ngt). At tu (Gud) all .. förarghelse werdighas aff styra. Handb. 1541, s. G 2 b. Evangelium .. afstyrer all orätt, öfvervåld och upror. Borg Luth. 2: 162 (1753). (Då det) gäller att afstyra oordningar bland åhörarna eger (kammarens) talman omedelbart gripa in. Rydin i NF 15: 1336 (1891); jfr β. — särsk.
α) afvända (ngt, som befaras l. väntas); förebygga, förekomma; laga, att (ngt) ej inträffar; afböja. G. I:s reg. 1: 32 (1521). RF 1634, Föret. Gyllenhjelm .. afstyrde många tilltänkta förföljelser. Lehnberg i 1 SAH 2: 280 (1788). Man ser det onda som händt, men .. (man) känner (ej) .. det onda som blifvit afstvrdt. Rosenstein 2: 25 (1811). (Prästens) närvaro .. (vid allmogens gillen) bör och kan afstyra all öfverdrift och oordning. Tegnér 6: 444 (1832). Landtmarskalken sökte .. afstyra försöket. Carlson Hist. 4: 77 (1875). Afstyra en votering, hvars utgång skulle varit tvifvelaktig. De Geer Minnen 2: 26 (1892). jfr: De andra .. (hafva) afstyrt hans opsått. J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 10 (1626). — särsk.
α') (†) med prep.-uttr., som angifver, hvarifrån ngt afvändes. Afstyra ifrån Swerriges Rijkes gräntzor alle illistige .. practiquer. RARP 6: 136 (1657). Ps. 296: 9 (1695).
β') (†) med (pleonastisk) negation i följ. att- sats. Ingen kan .. åffstyra .. ath han icke wardher kötzligha född. Förspr. t. Rom. (NT 1526).
β) (numera mindre br.) göra ände på, stäfja, bilägga (ngt förhandenvarande l. ngt, som redan börjat; i sht strid l. ofog). L. Petri Kr. 74 (1559). Kommer thet til kijf, trätor och slagzmåhl, skal Prästen sökia sådant med fog afstyra och förbiuda. Kyrkol. 19: 29 (1686). I händelse buller eller slagsmål skulle förefalla i nejden af en skildtvakt, bör han sådant afstyra. Tj.-regl. 1858, 2: 66. Wrangel Frihetst. 98 (1895; om lyx). (†) Vi alle äro her forsamblade i thenn agt och mening att fulborda forscrifna (dvs. förut omtalade) togh och afstire .. (småländingarnas) genstörtughet. RA 1: 217 (1537).
b) (†) med konkret obj.: hålla på afstånd, afhålla, aflägsna. (De hafva) affstyrth riikitzens fiendhe och fordarff (dvs. fördärf). HSH 23: 13 (c. 1525); jfr a. Et sådant odiurspack kan trogen bön afstyra. Kolmodin Qv.-sp. 1: 81 (1732).
2) förmå (ngn) att afstå från ngt; hindra; afråda. — särsk.
α) (numera föga br.) med prep.-uttr. Einen wovon absteuren, afstyra eller drifva en ifrån något. Lind (1749). Ödet tycktes liksom vilja afstyra honom ifrån et försök, som ändå sluteligen skulle blifva frugtlöst. Tengström i 1 VittAH 4: 135 (1781). Han .. kunde ej derifrån (dvs. från det tillärnade kriget) afstyras, hvarken af .. Sverkers .. sändebud .., ej heller af .. (kardinalens) föreställningar. Fryxell Ber. 2: 22 (1826). Strinnholm Hist. 1: 292 (1834). Dalin (1850).
β) (†) med obj.-sats. Affstyra Jofur, at han widare skulle hielpa de Trojaner. Rudbeck Atl. 2: 335 (1689).
II. [jfr holl. afsturen; jfr äfv. nnt. stüren] (mindre br.) afsända l. expediera (ngt); bestyra om afsändandet af (ngt). Till Finland skola exemplar (af boken) afstyras. C. F. Dahlgren hos Thomander Tank. o. löj. 150 (1826). — jfr ÖFVERSTYRA.
Anm. På ngt misstag beror sannol. den af Möller (1745, 1755) angifna, eljest ej anträffade bet.: Afstyra .. et skep, conduire le vaisseau, tenir le gouvernail.
Spoiler title
Spoiler content