AFSÄTTARE a3v~sät2are (a`fsättare Weste), (om person:) m.||ig., (om sak:) r. l. m.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
I. person, som afsätter.
II. [sannol. efter holl. afzettertje, n., glas af ngn stark dryck, som förtäres efter intagande af måltid l. efter andra drycker, med folketymologisk anslutning till AFSÄTTA 16] (†) glas på visst sätt tillblandadt brännvin; sup, ”blandare”. Där (dvs. på kaffehuset) äro pipan, tassen (dvs. kaffekoppen), och supen eller afsättaren, hans öfningar. Dalin Arg. I. 5: 7 (1733; å motsv. ställe i uppl. 1754 är ordet uteslutet). En eller annan afsättare pomerans. Bellman 5: 208 (1781). Dens. S. skr. 4: 99 (1794). I dag .. tog jag .. min vanliga huggare pomerans, med en afsättare sötkummel. Kexél 1: 451 (1795).
