publicerad: 1898
AFTECKNA a3v~tek2na (a`fteckna Weste), v. -ade (se för öfr. TECKNA). vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE.
Etymologi
[jfr d. aftegne, mnt. aftekenen, holl. afteekenen, t. abzeichnen]
— jfr TECKNA AF.
1) gm teckning o. d. afbilda l. för ögat framställa.
a) om tecknande i eg. mening medelst ritstift, kol, krita, griffel o. d.; äfv. om afbildande medelst grafstickel o. d. Noggrant, sorgfälligt, hastigt, flyktigt afteckna ngt. Afteckna ett föremål i förminskad skala. Delineo .. Afftekna, affrijta. Lex. Linc. (1640). En Glas-kolf, sådan som här (i boken) afteknat står. Stiernhielm Arch. E 1 a (1644). J. G. Acrel Præs. i VetA 1796, s. 72. (I denna bok) finnas beskrifna och aftecknade tvänne, med åtskilliga runor ristade stenar. Strinnholm Hist. 2: 440 (1836). Planscher, afsedda att .. aftecknas ur minnet. Salomon Ritkurs 4 (1870). Han afritade stoden .. och aftecknade en inskrift. Rydberg Rom. d. 178 (1874, 1882). Afteckna ett mönster. Björkman (1889). om automatiskt verkande apparat: (Endast i vissa fall) aftecknas vindfanans svajningar på galvanometern. S. A. Andrée i Tekn. tidskr. 1889, s. 40. — i något utvidgad bet. om framställning gm bildande konst öfver hufvud: afbilda, teckna, framställa. Konstnären har rätt att afteckna allt, utom det fula eller bristfälliga. Rydqvist i SAH 12: 414 (1827); jfr 2. Betrakten, huru han (dvs. konstnären) här (på altartaflan) .. har aftecknat den gudasände, sådan som han utan tvifvel .. uppenbarat sig för honom i drömmen. Tegnér 4: 149 (1830).
b) oeg.
α) om afspegling, skuggbild o. d. Den stilla, spegelklara elfven, .. aftecknande hvita tempel och fridfulla menniskoboningar i sin rena våg. C. A. Kullberg i SAH 41: 87 (1866). Månskenet .. aftecknade hennes skugga på dörren. Heidenstam Vandr. 102 (1888). — refl. o. pass. i intr. bet. Strandens träd aftecknade sig l. aftecknades (tydligt) i vikens lugna vatten.
β) utan tanke på ett verkligt afbildande; subj. är ett föremål o. d., som själf likt en (kontur-) teckning l. i sina yttre (hufvud)drag framträder för blicken (i sht mot en viss bakgrund).
α') låta (sina gränslinjer l. former) framträda. Bergstoppar .., hvilka afteckna sina skarpa konturer mot horisonten. E. Almqvist hos Nordenskiöld 2: 435 (1879). Björkman (1889).
β') [jfr t. der baum zeichnete sich gegen den nachthimmel ab, holl. zich afteekenen; jfr äfv. fr. se dessiner sur] refl. l. (mindre br.) pass. i intr. bet.: framträda ss. en (kontur)teckning o. d. Dalin Fr.-sv. lex. (1842, under dessiner). Deruppe på Akropolis aftecknade sig vishetsgudinnans jettestod mot .. natthimmelen. Rydberg Ath. 158 (1859, 1866). De skrofliga klippstyckena, den gröna ängsmattan, de lummiga träden äro .. de samma antingen de skarpt afteckna sig i det starka solljuset eller månen öfver dem kastar sitt dallrande skimmer. Ljunggren i SAH 41: 38 (1866). Träbron aftecknades mot vattnet. Heidenstam Col di Tenda 124 (1888). På afstånd afteckna sig .. Mössebergs och Ållebergs blånande kammar mot horisonten. Läseb. f. folksk. 217 (1892). jfr: Mannens muskler växa, ”knytas” och afteckna sig skarpare under huden. G. v. Düben i NF 10: 1355 (1886). p. pf. ss. adj. [jfr holl. afgeteekend]: Gleerup i Kongo 2: 152 (1888). En kal, mycket skarpt aftecknad bergstopp. E. W. Dahlgren Stanley 2: 291 (1890). — i bild. I de yngre åren aftecknar det (dvs. detta drag af mildhet hos G. II. A.) sig så mycket skarpare mot bakgrunden af den kalla hårdheten hos dem under hvilkas ögon han uppväxte. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 20 (1878). Wrangel Frihetst. 276 (1895).
2) (mindre br.) i ord återgifva l. framställa; skildra, beskrifva, teckna. A(fteckna) en persons karakter. Dalin (1850). — närmande sig 1 a i bild. Historien .. må afteckna forntidens strödda minnesmärken. Wallin Vitt. 2: 320 (1813). — sinnebildligt l. gm betecknande drag l. handlingar o. d. gifva en bild af l. teckna; återgifva, afspegla. Omedvetet aftecknade Hwasser i dessa fordringar sig sjelf och sin verksamhet. Strandberg 1: 359 (1862). Arkitekturen, som af alla konster tydligast och fullständigast aftecknar tidslynnet. Estlander Konsth. 5 (1867).
1) [jfr mnt. aftekenen, t. ein lager abzeichnen] (†) (eg.: gm tecken) utmärka l. afgränsa; utstaka, beteckna. (Tarquinius) om fattade (dvs. inhägnade) then affteknade Plassen til Jupiters Tempel (den zum Tempel .. abgezeychneten oder besteckten Platz). Schroderus Liv. 34 (1626). (Vattnets) behörlige wisse afteknade måål och taal i samma kärl. Stiernhielm Arch. C 1 b (1644).
2) [jfr t. kastanienbrauner hengst ohne abzeichnung] (†) p. pf. ss. adj.: försedd med utmärkande kännetecken; särsk. med afs. på kroppslig egendomlighet l. abnormitet. Lille Jösse .. befandz wara synderlig aftecknat fram för alla andra ther med, att han hade 6 finger på huar hånd och 6 thäer (dvs. tår) på huar fott. P. Brahe Kr. 38 (c. 1585); jfr Strinnholm Vas. 3: 441 (1823). — jfr AFTECKEN.
Spoiler title
Spoiler content