SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFTRUGA a3v~trɯ2ga (a`ftruga Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abdringen)), -NING.
Etymologi
[jfr d. aftrue]
— jfr TRUGA AF.
1) (numera mindre br.) gm hot l. våld fråntaga (ngn ngt) l. utpressa l. framtvinga (ngt) af (ngn). (Han) clagadhe .. vm en mansboth the honum åff trughat hadhe. G. I:s reg. 7: 244 (1531). Abstorted .. våldsamliga fråntagen, aftrugad. Serenius (1734). Eder äro .. Aftvungna, då våld och öfverlägsen magt dem, under uplyft svärd, aftruga. Tessin Bref 2: 266 (1755). (Konungen var) Obeveklig mot alla föreställningar om riksdag, så länge den kunde synas genom en faktion aftrugad. Adlerbeth Ant. 1: 58 (c. 1792). Konung Edward I:s Karta, som blef honom aftrugad år 1297. Svedelius Statsk. 2: 104 (1868). Aftruga: minis extorquere. Cavallin (1875).
2) gm envis öfvertalning, enträgna böner o. d. aftvinga (ngn ngt). Aftruga ngn samtycke till ett förslag. Jag .. skall uppfylla det löfte hon aftrugat mig. Atterbom FB 203 (1818). Kindblad (1867).
Spoiler title