AFTUNNA a3v~tun2a, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
(småningom) göra tunn, göra i ngn mån tunnare. Nordforss (1805). (Rätbilorna) äro upptill aftunnade. Nilsson Ur. 1: 34 (1838, 1866). De (dvs. tvärsalningarna) aftunnas åt ändarne. Witt 244 (1863). Skifvor af 5 liniers tjocklek, hvilka vidare aftunnas genom släthyfling. Uppf. b. 3: 436 (1873). Den platta, åt kanterna aftunnade, yttersta änden af åran kallas blad. Braune i NF 18: 454 (1894). — p. pf. ss. adj. Frambenens tår (på vanliga klockgrodan äro) 4, aftunnade och i spetsen afrundade. Nilsson Fauna 3: 111 (1842, 1860). Elytra (dvs. täckvingarna äro på Elater metallicus) aftunnade emot spetsen. Thomson 23 (1862). — pass. i intr. bet.; särsk.
a) geol. om bergart, som ”kilar ut”. Björkman (1889). Kolflötserna kunna åt ett eller annat håll aftunnas, försämras eller helt och hållet upphöra. E. Erdmann i NF 14: 1379 (1890).
b) (mindre br.) blifva glesare. Med åren aftunnas ofta håret.
