AFVE a3ve2, r. l. m. (f. enl. Dähnert(1784)); best. -en; pl. -ar; äfv. AFVA a3va2, se anm. nedan; best. -an.
Etymologi
[sv. dial. ave, ava (t. ex. i sjönamnen Hornafvan, Storafvan osv.), grund o. trång vik af sjö l. ström, vattensamling, holme m. m., se Ullgrund De dial. linguæ Svio-Goth. 10 (1761), Hof Dial. Vestrog. 85(1772), Almqvist(1842), Rietz. Blomberg Etym. ordb. VIII; nor. ave, mindre vattensamling. bakström m. m., se Aasen. Ordet är bildadt af AF,o. dess grundbet. är sannol. bakström; jfr det nära besläktade, delvis likabetydande ÄFJA, isl. efja, som med afs. på formen förhåller sig till AFVAliksom sv. dial. idja, tillbakaströmmande vatten, till IDA(af ett ord. motsv. isl. prefixet ið-); jfr äfv. AGG, sbst.2,AGGA, r. l. f., AGGE,r. l. m. Se Bugge i Landsm. IV. 2: 226]
(med undantag för dial. knappast br. utom i Norrl.) vattensamling, grund o. trång vik. Afve .. eine Wasserpfütze. Dähnert(1784). N. Linder i Sv. tidskr. 1872, s. 123.— Anm. Den i Norrl. äfv. i de bildades spr. förek. formen AFVA[urspr. oblik kasus till AFVE] har där, i likhet med många andra ord af samma typ, maskulint kön.
