AFVISSNA a3v~vis2na, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. afvisne; jfr äfv. t. abwelken]
om växter l. växtdelar: (småningom) förvissna, vissna bort; ngn gg med bibegrepp af affallande. Dalin(1850). Blastens afvissning och svartnande. Arrhenius Jordbr. 2: 272(1862). Samtelige potatesstånden .. (äro) afvissnade. Därs. Å .. plantorna afvissnade blommorna och föllo af. C. E. Bergstrand i LAHT 1881, s. 28.— (mindre br.) oeg. om människor: (småningom) förlora sin lifskraft l. sitt friska utseende; aftyna. Hon afvissnade märkbart. C. J. L. Almqvist enl. Kindblad(1867).
