AFVRICKA a3v~vrik2a, v. -ade (se för öfr. VRICKA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (mindre br.) gm vrickning lossa l. frånskilja. Handtaget var afvrickadt. Dalin (1850).
2) (mindre br.) gm vrickning afbryta; vricka i tu. Dalin (1850). — (fullt br.) med afs. på vrickåra. En så klen åra kan lätt bli afvrickad.
Anm. I båda bet. hellre (utom i part.) VRICKA AF.
