AFVÄLLA, v. -ade (se för öfr. VÄLLA, v.2).
(†) med våld l. utan rätt fråntaga l. afhända (ngn ngt); tillvälla sig (ngt) från (ngn). (Prästerna) haffua .. slagit vnder sig somt med sielffdictade gudz tiænist ..(,) somt pantadt(,) köpt(,) offuelladt etc. G. I:s reg. 4: 209 (1527); jfr Tegel G. I:s hist. 1: 159 (1622). (Då) någor afvälder en annan dess egendom. Abrahamsson 205 (1726). Det afväldades återställande. Därs.
