SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ALARMA alar4ma, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[af föreg.; jfr ä. d. alarme, ä. holl. alarmen; jfr äfv. LARMA]
Arvidi 49 (1651).
1) (†) motsv. ALARM 1: göra (a)larm, varna för öfverhängande fara. Warna .. / För andras fall och alarma. Polit. vis. 342 (1649).
2) (hvard., mindre br.) motsv. ALARM 8: ställa till larm l. (o)väsen, larma, väsnas. Han .. dundrar .. ock allarmar. Holmström Vitt. 206 (c. 1700). Små Spanska knä-kreatur, som grina, allarma och bita. A. G. Silfverstolpe i LBÄ 5—6: 112 (1797). Almqvist Grimst. 26 (1839). jfr: Att Bönderne skole så alarme (trol. för alarma l. ock för alarmera) och opponera sigh. RARP 7: 70 (1660).
Spoiler title
Spoiler content