ALLDAGLIGHET al3da1glig~he2t, äfv. 3~201, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) abstr.: egenskapen att vara alldaglig; särsk. motsv. d. o. i bet. 2 b o. 3: hvardaglighet, trivialitet, banalitet. (Stilen) hade ej en gång den spetsfundiga vändning, som upphjelper alldaglighet. Arnell LR 1: 75 (1829). Denna öfverdrift (i bruket af bibliska uttr.) finnes icke i den nu gällande handbokens böner, utan att derföre uttrycket faller ned till alldaglighet. Agardh Bl. skr. 1: 258 (1854).
2) konkretare: alldaglig sak; best.: det alldagliga.
a) (mindre br.) motsv. ALLDAGLIG 1 (l. 2). Det tillförne ovanliga, att medelmåttan sjelf kan vara förenad med talang, .. har blifvit en alldaglighet. Atterbom Siare 5: 389 (1849).
b) motsv. ALLDAGLIG 2 b l. 3. Samtalet öfvergick till alldagligheter. Crusenstolpe Mor. 1: 140 (1840). Den svällande flod af liflig rörelse, som i början kringströmmade predikanten, sjunker småningom tillbaka i alldaglighetens strömfåra. Genberg 2: 53 (1859). Långt ifrån alldaglighetens små trassliga och låga bekymmer. Lundgren 3: 94 (1873). Lifvets alldagligheter. Schück i NF 14: 953 (1890). Bägge äro mästare i att säga loci communes med anspråk på att dessa alldagligheter skola vara mycket märkvärdiga. Wirsén i VL 1896, nr 25, s. 3.
Ssg: ALLDAGLIGHETS-LIF3100~2. Detta tama alldaglighets-lif — små dygder, små fel, små sorger, små fröjder, små sträfvanden — det hopklämmer, det qväfver min ande. Bremer Hem. 1: 205 (1839).
