ALLEGRO ale4grω l. -å, l. 032 (a`llegro l. -e´- Weste), adv. l. sbst. n., äfv. r. (J. A. Josephson (1844) hos Ödman Josephson 163; m. Weste, jämte n.); ss. sbst. best. -t l. (ss. r.) -n; pl. -n l. (knappast br.) = (Almqvist(1842); jfr Weste).
Etymologi
[af it. allegro, munter, rask, af lat. alacer, glädtig, hurtig, liflig]
tonk.
1) adv.: i lifligt l. raskt tempo; om det näst hastigaste af de fem musikaliska hufvudtidsmåtten. Regnér (1780, under allegro). Envallsson Mus.-lex. 10(1802). Höijer Mus.-lex.(1864).
2) sbst.: musikstycke l. afdelning af större musikstycke i detta tidsmått. Lustigt som ett allegro stiger han i säng. J. Wallenberg 231(1771). Norman Mus. upps. 25(1880). Ett vackert a(llegro). Sundén(1885). jfr: I sonater, concerter, sinfonier m. m. råda, t. ex. i det första allegro't (trots ordets egentliga bemärkelse), högtidlighet, lugn, allvar. Drake Gollmicks Terminol. 8(1842).
