ALLFAR al3~fa2r (a`llfar Weste), adj. i förb. allfar väg
Etymologi
[upptaget ur sydsv. folkspråk; jfr skån. ālfar väg (jfr Berling Lund 53 (1859)), gotl. alfar väg (Ihre Dial.-lex. 8 (1766)), jutl. alfar wæj (Feilberg), ä. d. alfaare veye (Kalkar), fd. o. ä. d. adelfar wey (Kalkar); se för öfr. ALLFARVÄG]
(föga br.) = ALLFARVÄG. Weste (1807). Lindfors (1815). Helenius (1838). Stora stenkummel från hedna tiden, hvilka väl mest legat vid allfara vägar. Nilsson Ur. 1: 151 (1843, 1866). jfr: Allfar, Allfarig .. Ordet är ganska godt, men brukas sällan, i synnerhet föga eller intet i skrift. Almqvist (1842).
Anm. 1:o Ovisst är, om allfare i följ. språkprof hör hit l. är att fatta ss. ett oböjl. adj. (likt UTSOCKNE, ÖDE), anslutande sig till formen allfareväg: Den lilla boken går sin gång på ensliga vägar eller ensam på allfare. Lysander Skr. 17 (1851; jfr Kierkegaard To opbyggel. Taler 1843 Forord: ad eensomme Veie eller eensom ad de alfare). — 2:o Ex. från Nilsson hör möjl. till följ.
