ANDALUSIER an1dalɯ3sier2 l. 10400 (andalu´sier Weste), i bet. 1 m., i bet. 2 m.||ig. l. r.; best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. andalusier, af Andalusien, spanska Andalucia, senlat. Vandalusia, Vandalitia, namn på ett efter vandalerna (se VANDAL) uppkalladt landskap i södra Spanien]
1) inbyggare i Andalusien. E. Hildebrand Hellwald III. 2: 158 (1879).
2) [jfr t. andalusier, fr. andalous, båda med bet. andalusisk häst] djur från Andalusien l. af andalusisk ras. Tjuren var en svart andalusier. Kræmer Span. 102 (1860). Spanien är stolt öfver sina andalusier, .. ståtliga, tunga hästar af berbiskt och tungt franskt blod. Uppf. b. 3: 376 (1873). Blå Andalusier. SD (L) 1898. nr 166, s. 1 (om höns).
