publicerad: 1898
ANDAKT an3~dak2t l. 32 (a`ndakt Weste), r. l. f. (m. Sahlstedt (1757, 1773), Weste (1807), Lindfors (1815); m. o. f. Dalin (1850); f. Lind (1749), SAOB (1870)); best. -en; pl. (i bet. 4; föga br.) -er (Tiällmann Gr. 177 (1696), Gestrinius Vitt. 250 (1722), Lehnberg Pred. 1: 2 (c. 1800), Thomander Pred. 1: 67 (1849)).
Ordformer
(i ä. tid skrifvet andacht, ngn gg andackt l. andagt; i fråga om ä. uttal med ch-ljud se under AKT, sbst.3)
Etymologi
[lånadt af t. andacht, f., ä. äfv. m. (mht. andâht, fht. anadâht), l. af nt. andacht, f., vbalsbst. till andenken, eg. tankarnas fästande (vid ett föremål); jfr holl. aandacht samt d. andagt; motsv. etymologiska beståndsdelar ingå i ÅTANKE]
Anm. I ä. tid uppfattades ordet stundom ss. ssg af ANDE o. AKT, sbst.3 Andagt pro andeagt. Tiällmann Gr. 177 (1696). Andacht .. qvasi andelig achtsamhet. Spegel Gl. (1712). jfr Serenius (1741). jfr äfv.: Böner utan andagt eller utan andans närvarelse och arbete. Nohrborg 859 (c. 1765).
1) [efter mnt. andacht; jfr ä. t. andacht samt sv. dial. andakt, allvar (Rietz)] (†) tankarnas samlande o. riktning på ngt. Medh andacht han (dvs. björnen) begynte tänckie, / At han sigh sielff wille fördränckie (dvs. att han skulle drunkna). Fosz 66 (1621) [efter mnt. sin andacht was unde begunde to denken].
2) särsk. om tankarnas l. själens l. sinnets samlande o. riktning på ngt, som framkallar vördnad o. hängifvenhet.
a) [jfr t. heisse andacht] om tankarnas l. själens l. sinnets (fromt hängifna) riktande på Gud, det heliga, öfversinnliga osv., med undanträngande af andra tankeföremål; numera i sht om den sinnesstämning l. de känslor, som åtfölja det vördnadsfulla o. hängifna aktandet på Gud o. gudomliga ting: from uppmärksamhet; stilla betraktande; gudhängifna känslor. Stilla, djup, innerlig andakt. Bedja med andakt. Försjunken i andakt. Vesper. Nocturn och Oottesång / Medh andacht håller han (dvs. räfven) på gång. Fosz 27 (1621). Muræus 1: 354 (1648). I kiölden och hastigheten ramlar Presten åstad och läs alt för fort, när bönerna så longa äro .. är tå ingen andacht. KOF II. 1: 30 (1650). (Prästerna) skola .. intet bruka .. sådant Tahl, som snarare upwäcker hoos åhörarena Löye och Gäckerij, än Andacht. Kyrkol. 2: 2 (1686). Ps. 232: 1 (1695); jfr Ps. 328: 1 (1819). Andaktens tårar. Stagnelius 2: 656 (c. 1815). En brinnande andakt uppvärmde hans själ. Hagberg Pred. 3: 7 (1817). Låt, store Gud! / Din sannings ljud / Af oss med andakt höras! Ps. 327: 3 (1819). Till himmelen hemsjuk / längtar den vilsne (anden) igen, och andens längtan är andakt, / andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen. Tegnér 1: 193 (1820). Rör oss i dag till from andakt. Wallin 2 Pred. 1: 228 (1838). Tron är en hvila i Gud, känslan af denna hvila är andakt. Genberg 2: 26 (1872). Vår andakt måste vara något mer än en from stämning. Samtiden 1872, s. 102. Hycklad andakt. Björkman (1889). Job 15: 4 (öfv. 1897). jfr: Den ljufva, heliga andakt, som griper hjertat vid höstqvällens skymning och den första stjernans bleka anblick. Runeberg E. skr. 1: 243 (1839); jfr b. — i bild, om ngt liflöst. I helig andakt berg och dalar stå. Östergren N. dikt. 18 (1879). — särsk.
α) (numera mindre br.) med hufvudsakligt afs. på själfva den tankeverksamhet, hvarigenom själen riktas på religionens föremål. (Norbys) Skriftefader tilböd .. at betiäna Honom (med nattrarden) på sängenne, men Han sade, at andachten vore nu förstörd af then svåra hufvudverken. Lange Likpred. öfv. Norby 66 (1744). Detta Apostoliska vitnesbörd .. förtienar .. vår andakt och upmärksamhet. Nohrborg 640 (c. 1765).
Anm. Möjligtvis kan andakt i de under α anf. språkprofven fattas ss. ungefär liktydigt med eftertanke, uppmärksamhet, utan att det gudomliga osv. nödvändigt är föremålet för eftertanken l. uppmärksamheten (jfr 1) [jfr ä. t. andacht].
β) (i högre stil) i personifikation. Min Andackt skynda dig; Men trottna ej på Vägen. Frese And. dikt. 13 (1715, 1726). Fahlcrantz 3: 35 (1828, 1864).
b) [jfr d. andagt, t. andacht] i allm. om tankarnas l. själens l. sinnets riktning på ngt, som visserligen i sig själf ej är gudomligt l. heligt i eg. mening, men som dock framkallar l. tänkes framkalla sådana känslor, som väckas af den religiösa vördnadens föremål: hängifven vördnad. Dahlstierna Vitt. 33 (1697). Fins det någonting, som heter spekulativ andakt, då är det denna känsla, som griper oss vid inträdet i denna de eviga väsendenas helgedom (dvs. Boströms idésystem). Wikner Lifsfr. 2: 239 (1886). Slottsvaktmästaren sjöng med andakt visan om Engelbrekt. Rydberg Vap. 35 (1891). — särsk.
α) (numera föga br.) med hufvudsakligt afs. på själfva tankeverksamheten: vördnadsfull uppmärksamhet. De gamlas bord var kringhvärft af ynglingar, som med andakt anmärkte deras anletens rörelser, deras ord och befallningar. Dalin Arg. 1: 138 (1733, 1754).
β) [jfr d. andagt, t. andacht] skämt. parodierande. Han lyssnade med stor andakt till kungörelserna; jfr a. En vördig man (dvs. en präst) .. ser jag med särdeles andakt jämka sit skägg. Dalin Arg. 1: 174 (1733, 1754); jfr a. Hon lyssnade med så mycken a(ndakt) till kaffesystrarnes sladder, att hon släppte koppen i knäet. Dalin (1850). jfr: (Rosenstein) åt med ett slags andakt, ett tack till alla goda gåfvors gifvare. Böttiger i SAH 52: 216 (1876).
Anm. till 2. I förh. till ordets grundbetydelse innebär bet. a en längre gående specialisering än b. Emellertid synes i sv. den förra bet. vara den äldre. Bet. b har i vissa fall utvecklats ur densamma o. kan i andra hafva uppkommit gm nytt lån från t., där andacht har äfv. motsv. bet. — De under a α o. b α anförda språkprofven visa andakt fattadt ss. ngt aktivt i öfverensstämmelse med språkbruket i ä. t., men i motsats till ordets vanliga användning i den nutida sv., där det betecknar ngt öfvervägande passivt, ett själens öppnande för o. mottagande af det, som framkallar andakt.
3) (†) fromhet. Man hafwer klarare bewijs om hans (konung Stenkil II:s) fromhet ock andacht. Spegel Kyrkohist. 1: 8 (1708). Dorothea gjorde af andakt en pilgrimsfärd till den heliga grafven. Strinnholm Vas. 1: 170 (1819).
4) [jfr t. seine andacht verrichten, d. andagtens steder] om yttringarna af de fromma, gudhängifna känslorna i bön o. gudstjänst, offentlig l. enskild: andaktsöfning, gudaktighetsöfning, religionsöfning, andaktsstund. Offentlig andakt. Spegel Tilsl. par. 96 (1705; om afgudatjänst). Bibelen och the böker wi dagligen, helst i wåra almenna och enskylta andacht, bruke. Swedberg Schibb. 132 (1716). Hennes Maj:t föll på knä och förrättade sin andackt. Nordberg 1: 611 (1740). Jag såg (för första gången) en Katholik i sin andakt. Nicander Minnen 1: 119 (1831). Huslig a(ndakt). Dalin (1850). (De mohammedanska) böneroparne, som .. under mörkrets timmar på gifna tider kallade .. till andakt. Heidenstam End. 139 (1889). Hennes andakt hade upphört att vara en njutning; hennes böner stördes af tviflet. Rydberg Vap. 85 (1891); jfr 2. — (numera mindre br.) The förste Christne begingo sin andacht .. på sina begrafnings platzar. Swedberg Ungd. 335 (1709). Holla sin andakt. Serenius (1741) [jfr d. holde sin andagt, t. seine andacht halten]. — (†) Bruka sin Andacht. Förordn. 12 Jan. 1726, s. 3. — särsk.
a) (föga br.) i pl. Gestrinius Vitt. 250 (1722). Andakter, som höllos af de första Christna morgon och afton. Stricker Reg. t. Bælter Cerem. (1762). Våra offentliga andakter. Lehnberg Pred. 1: 2 (c. 1800). Den heliga omkretsen af christliga andakter och fester. Thomander Pred. 1: 67 (1849).
b) [jfr ä. t. seine andacht haben, gå till nattvarden; jfr äfv. fr. faire ses dévotions i samma bet.] (†) om nattvarden. Begå sin andackt, Sacram adire cœnam. Sahlstedt (1773). Lindfors (1815).
c) (†) om pilgrimsfärd. Mechtild .. giorde .. en pelegrims-färd til Rom .. Hon hade til denna andakt blifvit öfvertalad af en rik Änka. Dalin Hist. 2: 247 (1750). — jfr ANDAKTS-FÄRD, -RESA samt ANDÄKTIG 2 b.
Ssgr [ofta med motsvarighet i d. o. t.]: A: (2, 4) ANDAKTS-BILD30~ l. 31~2. [jfr t. andachtsbild] bild, som är afsedd att väcka andakt. Uppf. b. 1: 526 (1873). Nyblom i NF 5: 1208 (1882). —
(2, 4) -BJUDANDE~200, adj. som manar till andakt. Wallin Rel. 2: 84 (1819, 1827). Blanche Tafl. 1: 251 (1856). —
(2, 4) -BOK~2. uppbyggelsebok; i sht om bok, som är afsedd för den dagliga husandakten; stundom i motsats till bibeln. Hvad hör man då nu i många kyrkor, annat, än hvad den som äger tillgång till vissa homiletiska andaktsböcker, skulle lika så väl kunna läsa hemma i sitt hus ..? Leopold 3: 348 (1794, 1816). Psalmboken .. liksom hvarje annan kristlig andaktsbok. Tegnér 4: 466 (1829). Det beklagas med rätta, att Biblen blifvit undanträngd af andaktsböckerna. A. Cronholm i SKN 1842, s. 157 b. I hvar bondstuga (finnes gärna) ett bibliothek. .. Det innehåller bibeln, psalmboken, bön- och andra andaktsböcker. Palmblad Norge 68 (1846). Huslig Andaktsbok .. af .. Magnus Fredrik Roos. (1847; boktitel). (En) textad andaktsbok. Karlin Kult. mus. 17 (1888). —
(2, 4) -BRUK~2. religiöst bruk. Wallin 1 Pred. 2: 349 (c. 1830). Samtiden 1871, s. 745. Eichhorn i NF 6: 648 (1882). —
(2) -FULL~2. [jfr t. andachtsvoll, d. andagtsfuld] full af andakt, djupt andäktig.
a) till 2 a. Andaktsfull tystnad, uppmärksamhet, vördnad. Andaktsfulla hjärtan. Wår bön är andakts-ful och trägen. Brenner Dikt. 1: 4 (1713). Den Högstes andaktsfulla tillbedjande. Lehnberg Pred. 1: 8 (c. 1800). O fröjd, o frid, som njutes här (dvs. i templet) / Af andaktsfulla själar. Ps. 326: 3 (1819). Därs. 500: 3. Wallin Vitt. 1: 111 (1821). Djup och andaktsfull glädje. Almqvist Kap. 4 (1838). Thomander Skr. 1: 323 (1864).
b) till 2 b.
α) i allm. Hos båda (dessa målare) är kärleken till naturen .. lika hängifven och andaktsfull. Estlander Konsth. 46 (1867). (Adjunktens) skratt flög bort .. och hela minen blef andaktsfull af respekt (vid åsynen af porträttet). Hallström Brilj. 132 (1896).
(2, 4) -FÄRD. (†) pilgrimsfärd. J. H. Schröder i Iduna 7: 166 (1817). Strinnholm Hist. 5: 261 (1854). —
(2, 4) -FÖRRÄTTNING~020. (mindre br.) Böner jämte andra andaktsförrättningar. Ödmann Str. förs. II. 2: 187 (1803). Samtiden 1872, s. 484. —
(2, 4) -HUS~2. (mindre br.) hus för offentlig andakt. Kyrkor och andaktshus. Eneman 2: 149 (1712). Bereda andaktshus åt församlingarne. B. E. Malmström 1: 10 (c. 1860). Ett vackert andaktshus, i hvilket personer af olika trosbekännelse kunna mötas. Lundin N. Sthm 228 (1888). —
(2) -KÄNSLA~20. Hagberg Pred. 1: 409 (1822). Din flyktiga andaktskänsla slocknar. Wallin 2 Pred. 1: 59 (1826). Mellin Nov. 2: 46 (1834, 1867). —
(2, 4) -LÄSNING~20. uppbyggelseläsning. Tegnér 6: 450 (1832). (C. P. Hagbergs) predikningar utgöra ännu mångenstädes en kär andaktsläsning. NF 6: 494 (1882). —
(2) -LÖS~2. [jfr t. andachtlos] Några andaktslösa öfningar. Nohrborg 893 (c. 1765). (mindre br.) om person: utan andakt. Lindfors (1815). Björkman (1889). —
(2) -RÖRELSE~200. (själs)rörelse af andakt. En allmän gudstjenst .. samlar höga och låga .. till samfälta andaktsrörelser. Leopold 3: 345 (1794, 1816). (De) häftigaste andaktsrörelser. Lehnberg Pred. 3: 192 (c. 1800). —
(2, 4) -SAMMANKOMST~102 l. ~201. Agardh Bl. skr. 1: 79 (c. 1850). Enskilda andaktssammankomster. FFS 1891, nr 35, s. 10. —
(2, 4) -STUND~2. [jfr d. andagtsstund] uppbyggelsestund. Lehnberg Pred. 1: 13 (c. 1800). Christne! .. bedjen Gud med mig, att Han välsignar vår andaktsstund. Wallin 1 Pred. 2: 384 (c. 1830). Andaktsstunden led mot slut. Hillman Sp. nov. 5 (1896). —
(2, 4) -SVEK. (†)
a) religionssvek. Våldsmakten och andaktssveken, dessa begge hufvudgrunder för verldens olyckor. Leopold 5: 417 (1802).
(2, 4) -SÅNG~2. religiös sång. Atterbom Minnen 451 (1818). Wallin 1 Pred. 3: 245 (c. 1830). Svenska kyrkans offentliga andaktssånger. Beskow Minnesb. 1: 18 (1860). —
(2, 4) -TIMME~20. [jfr d. andagtstime] (mindre br.) Lehnberg Pred. 1: 10 (c. 1800). Wallin 1 Pred. 2: 61 (c. 1830). —
(2) -TYST~2. (föga br.) iakttagande andaktsfull tystnad. Andaktstysta allihop, / Lyssnande till gökens rop. Nyberg 2: 116 (1828, 1832). —
(2) -TÅR~2. Bätrings och andachts tårar. Swedberg Sabb. ro 430 (1688, 1710). Stagnelius 2: 499 (1813). Andaktståren, skälfvande och from. Hedborn Minn. 121 (1835). —
(2) -VIDRIG~20. (föga br.) som hindrar l. stör andakten. Andaktsvidrigt gyckel. Fahlcrantz 1: 169 (1842, 1863). —
(2) -VÄCKANDE~200, adj. som väcker andakt. Klangen af de välljudande, andaktsväckande metallerna. Wallin Rel. 1: 186 (1814, 1825; om kyrkklockor). Kryptorna med sin andaktsväckande halfdager. Brunius Metr. 49 (1836, 1854). A. Flodman i NF 5: 280 (1881; om psalm). —
(2) -ÄMNE~20. (mindre br.) ämne för religiös betraktelse. Wallin 1 Pred. 2: 25 (c. 1830). Vare detta i dag vårt andaktsämne. Därs. 170. —
(2) -ÖFNING~20. [jfr d. andagtsøvelse, t. andachtsäbung(en)]
a) (†) öfning i andakt. Nyckterhet, fasta, ödmiuke böner och annan andacktsöfning. Spegel Pass. 70 (c. 1680). (H. Spegel författade) handledningar till andakts-öfning och Christlig uppbyggelse. Nordin i 1 SAH 4: 323 (1793).
b) gudaktighetsöfning, förrättande af andakt. Jag föreställer mig ofta, huru munkarne vid sina Vigilier sysselsatte sig med dessa andaktsöfningar. Ödmann Hågk. 69 (1801). Sin andaktsöfning förrättade han städse med böjda knän. Strinnholm Hist. 3: 432 (1848). om gemensam andakt. Förföljde utomkring, samlades de (dvs. de första kristna) inom sig till sina andaktsöfningar. Leopold 3: 385 (1797, 1816). De andaktsöfningar, som utgjorde det samlade folkets föreskrifna, offentliga Gudstjenst. Lehnberg Pred. 1: 1 (c. 1800). De offentliga andaktsöfningarne. Wallin Rel. 1: 182 (1814, 1825). Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar. SFS 1868, nr 76, s. 1.
B: (2, 4) ANDAKT-LIK30~ l. 31~2. (föga br.) som liknar andakt. Andaktlikt svärmeri. LBÄ 4: 91 (1797).
Spoiler title
Spoiler content