ANFALLSVINKEL an3fals~viŋ2kel l. 31~, r. (l. m.); best. -n; pl. -vinklar.
1) mek. den vinkel, under hvilken en i rörelse satt kropp träffar ett plan l. en annan yta. Wargentin i VetAH 18: 169 (1757). Återstudsnings vinkelen (hos en elastisk kula) är lika med anfalls vinkelen. Duræus Naturh. 20 (1759). J. G. Richert i Tekn. tidskr. 1896, A. B. s. 95. — särsk. sjöt. Desto mera en Rå blir brassad, och vindens Anfalls-Vinkel derigenom ökad .., desto hastigare seglar skeppet. D. Sjöbohm 21 (1787). jfr: Ju mera Rodret ligger tvärs, desto större blir vattnets anfalls-vinkel. Dens. 24.
2) fys., i sht opt. vinkel, under hvilken en vågrörelse, särsk. en ljusstråle, träffar ett medium. S. Klingenstierna i VetAH 15: 300 (1754). Weste (1807). Om ett vågsystem stöter emot en fast yta, så reflekteras det sålunda, att anfalls- och återstudsningsvinklarne blifva lika stora. Fock Fys. 233 (1853, 1859).
