ANFART an3~fa2rt, r.; best. -en; pl. -er; se för öfr. FART.
Etymologi
[jfr t. anfahrt, holl. aanvaart]
1) (†) ss. vbalsbst. till ANFARA 1. Mago .. medh sin Skipsflåta .., hwilken vthi första Anfarten intogh Stadhen Genua. Schroderus Liv. 354 (1626).
2) bergv. motsv. FART ss. bergverksterm.
a) [jfr t. anfahren, färdas fram (näml. till arbetet i grufvan), med vbalsbst. anfahrt] (†) abstr.: farande (gående o. d.) till (l. från) arbetsplatsen i - grufva; kommunikation till arbetsplatserna i grufvan. S. G. Hermelin i VetAH 32: 282 (1771). Farter (dvs. stegar) uti grufvor böra med försiktighet och tilförlåtelig styrka anläggas, til anfartens beqvämlighet och olyckors förekommande. Rinman 1: 482 (1788).
b) konkret: schakt l. gång l. mekanisk inrättning o. d., som förmedlar kommunikationen från dagöppningen till arbetsplatserna i grufva. Bergv. 3: 165 (1762). Anfarters anläggande. Wedholm Jernbr. 167 (1869). Arbetarna .. måste (vid Potosi) bära malmen på ryggen upp ur de med anfarter illa försedda grufvorna. Uppf. b. 3: 162 (1873). Anfarter, brytning, uppfordring, allt skötes med den största vårdslöshet. Därs. T. Nordström i NF 14: 383 (1890; med afs. på Sala grufva). Man går (vid besök i en viss del af Falu grufva) .. nedåt den s. k. Anfarten, den plats, där nedstigandet i grufvan vanligen äger rum. Läseb. f. folksk. 268 (1892).
Ssgr (till 2): ANFARTS-ORT30~ l. 31~2. jfr ORT ss. bergv. At en Ort ifrån K. Adolph Fredriks Schacht anläggas, litet högre, än anfarts Orten .. Flottan. Bergslag. 39 (1780). —
-SCHAKT~2. [jfr t. anfahrschacht, anfahrtschacht] Då grufvan hunnit ett betydligare djup, plägar man nedslå ett anfartsschakt bredvid det förra. Wedholm Jernbr. 163 (1869). Uppf. b. 3: 219 (1873).
