SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANFORDRA an3~fω2rdra l. (hvard.) ~fω2d-, v. -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE (Heinrich (1814)).
jfr FORDRA.
I. [af t. anfordern; jfr mnt. anvorderen samt AN, adv. II 4 b]
1) (föga br.) påfordra, yrka på, äska, kräfva, begära. Lind (1749). Den framfusighet hvarmed dessa (reformer) anfordras. Livijn 2: 334 (1842). Dalin (1850). Jungberg (1873). [jfr BEGÄRAN (om), ANHÅLLAN (om)] vbalsbst. -ANDE med prep. om: Erick Soops anfordrande om gevehr. RP 1: 189 (1629). [jfr KRAF (på), ANSPRÅK (på)] (†) med prep. (up)på: göra l. framställa fordran l. yrkande på, anhålla om. Att the .. wore förorsakede .. opå theres (dvs. sin) förtiente löhnn .. ödmiukligenn till att anfordra. J. Berndes i HSH 36: 160 (1578).
2) (knappast br.) erfordra; i pass. med intr. bet.: erfordras, behöfvas, vara nödig. Att fortsätta murningen med huggen sten .., till den höjd som anfordrades. C. Tottie (1817) i Tekn. tidskr. 1895,A. B. s. 112.
II. [jfr t. fördern] (†) befordra, (be)främja; anträffadt bl. i vbalsbst. -AN (se d. o. II).
Spoiler title
Spoiler content