ANGLER aŋ4ler, äfv. aŋ4gl-, m., i bet. II äfv. ig. l. r.; best. -n; pl. =.
I. [jfr lat. anglus, pl. angli (Tacitus), feng. engle; om detta ords etymologi jfr Erdmann Über d. heimat u. d. namen d. angeln 114; jfr äfv. H. Möller i Anz. f. d. altertum 22: 129 o. följ.] individ af ett visst forngermanskt folk; vanl. i pl. Dalin Hist. 1: 70 (1747). Engelskan är Anglernas och Saxernas fordna tungomål. O. Celsius i 1 SAH 1: 127 (1786, 1801). Den uråldrige Woden, hvilken Anglerna dyrkade såsom gud. Geijer II. 1: 220 (1825). När Sachsarn och Anglern / Intar England, / Drar sig Celtern / Dyster mot bergen. Kræmer Diamant. 132 (1857). Kyrkhistorikern Beda (d. 735) berättar, att dessa angler (efter hvilka England erhållit sitt namn) .. kommit från den slesvigska halfön Angel. R. Tengberg i NF 1: 761 (1876). Angler, sachser och jutar (kommo) i täta flockar till ön (dvs. Britannien) och satte sig fast på slätterna. Svensén Jorden 392 (1887). — jfr ANGELSAXARE; jfr äfv. ENGELSMAN, ENGELSK m. fl.
-RAS~2. Angler-ras .. medelstor af röd eller rödbrun färg, .. framför alla andra raser värderad såsom mjölkboskap. Nathorst Husdj.-sk. 2: 137 (1877).
