ANGLICISM aŋ1lisis4m l. aŋ1gl-, r. (m. G. Dalin (1871), Lundell (1893)); best. -en; pl. -er.
engelsk språkegendomlighet.
1) idiomatiskt uttryck i eng. språket. Calwagen Eng. språkl. 77 (1882, 1887).
2) på inflytande från engelskan beroende uttryck l. vändning (i annat språk); särsk. i klandrande bem. Holmberg (1795, under anglicisme). (De språkliga) Felstegen kallas Germanismer, Gallicismer, Anglicismer, Latinismer, Gothicismer o. s. v., allt efter som språkvändningarne visa sig mer tyska, franska, engelska, latinska, eller archaistiska, än som anstår vår Svenska. Almqvist Sv. spr. 159 (1832). Sundén 1: 395 (1886).
