ANHÄNGLIGHET an3häŋ1lig~he2t, äfv. 3~201, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[efter t. anhänglichkeit]
(numera knappast br.) egenskap(en) l. förhållande(t) att hänga sig l. hålla fast (vid ngt) l. (ss. anhängare) sluta sig (till ngt); fasthängande l. fasthållande (vid); jfr ANHÄNGIGHET 1. Livijn Skr. 2: 247(1834). Hans (dvs. riksdrotsens) orubbliga anhänglighet vid gällande lagar. Trolle-Wachtmeister 1: 52(c. 1840). Presternas anhänglighet vid gamla bruk. Fryxell Ber. 14: 141(1846). Anhänglighet till bokstafven. Agardh Stat. I. 1: 151(1852).
