ANRIFVA an3~ri2va, v. -er, -ref, -refvo, -rifvit, -rifven; se för öfr. RIFVA, v.1 vbalsbst. -ANDE, -RIFNING.
Etymologi
[efter t. anreiben; jfr d. anrive]
(† utom i a o. b) rifva på (ngt), skafva. Lex. Linc. (1640, under affrictus o. attritus). — särsk.
a) (föga br.) tekn. lätt inrifva (ngt med ngt); jfr AFRIFVA II 2 a. Anrifvas torra färger (utan olja) med denna fernissa, så torkar anstrykningen om några minuter. AHB 12: 75 (1870, 1890).
b) (knappast br.) förgyll. med polerstål o. d. lätt öfverfara (det på arbetsstycket utbredda bladguldet). Schulthess (1885).
