ANRÖKA an3~rø2ka, v. -er, -te, -t, -t; se för öfr. RÖKA. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[efter t. anrauchen; jfr AN, adv. II 1 anm. α; jfr äfv. holl. aanrooken]
tekn. utsätta (ngt) för (inverkan af) rök (o. dess afsättningar af sot o. d.). Man öfverdrager .. (kopparsticks-)plåten med .. en tunn .. hinna, och anröker henne .. öfver ett vaxljus. Uppf. b. 1: 633 (1873).
